Sarilfias blogg

Att bara sluta tänka och släppa allting åt sidan önskar jag var det lättaste som finns. Precis som när ilskan tar fart om kropppen och man inte längre har kontroll. När man kan slänga ur sig så fula ord att man vill kväva sig själv efteråt.
Släppa allting åt sidan, binda fast det runt en stolpe, allting som gör ont, blöta ner det och sedan binda fast dem. Så de fryser fast där de står som våra tungor gör om vintern.
De ord du slängde iväg mot mig dödade mig totalt. Mina lungor har slutat funka och i mitt sinne ligger bara minnet av hur du sa det. Smärtan har nu nått sin gräns att jag inte orkar stå på mina ben längre för dem inte bär mig. Jag känner mig svag och nerbruten. Du knäckte mig som en torr kvist och stampade på mina ömmaste punkter i livet. Jag behöver min styrka men du tog den.
Vinterns torra kyla har tagit mig. Jag är som naken för världen. Känns som att alla kan se mina svaga punkter, jag är fängslad mellan himmer och helvette. Slits där emellan hela tiden och ibland blir rösterna för ena sidan starkare än den andra. Jag vill inte försvinna. Jag vill leva här i paradiset med Robin, med Lina, med alla. Men vars dras jag? Om natten river ångesten i mig, den river hysteriskt med sylvassaklor. Den skär upp mitt inre och jag blöder. Jag är sårad.
Men ingen kan se det jag verkligen känner.
Varför? Jag vet inte, jag vågar inte visa min svaghet. Mina tårar. Min insida. Jag vågar inte visa upp för världen den sårade lilla flickan jag är..
Kommer jag någonsin komma ur detta? Kommer fan inte klara av detta utan min styrka. Snälla ge mig den tillbaka..
Jag behöver den verkligen, snälla..

Känns som att allting har stannat och som att jag sitter i ett rum med isolering i. Jag känner mig bara illamående och har ingen lust alls längre att finnas till. Jag vill inte vara den som finns där för att få alla andra att vara så jävla perfekta.
Att jag ständigt måste jämföra mig och inte räcka till. ta åt mig av allting som sägs om mig och andra. Jag hatar det här. Kommer aldrig någonsin kunna lita på mig själv igen. Känns som att jag är för värdelös för att existera. Jag tappar allting och jag vet inte vad som händer längre. Kylan ligger för långt in just nu för att den ska kunna komma ut och lämna mig. Smärtan jag bär på ligger som en glödhet sten och bränner på mitt sinne, när jag är lycklig glad och orkrar le och se verkligheten.
ÅÅH. Jag vill verkligen inte det här. Vet fan inte längre hur mycket längre till jag orkar hålla skenet uppe..
Jag vill fan inte vara med längre.
Hejdå.




Bara uppdaterar med det jag känt medans jag vart inaktiv här.

Tårarna bara faller, och jag kan inte hjälpa det. Ensam i natten och jag kan bara inte hjälpa det.. Det går inte längre att hejda dem. Det rinner hejdlöst ner för mina kinder och gör mitt linne alldeles blött. Det är ett helvette varenda jävla dag. Så jag frågade gud o det fanns en plats för mig, men jag fick inget svar.
Allting verkar så långt borta.. Vill ha en kram eller bara någon som sitter hos mig. Håll fast vid mig för allting verkar verkligen så långt borta, mina kära, håll fast vid mig snälla. För allting är tillfälligt och jag får ingen vila. Ingen ro i kroppen.
Jag har börjat tänka efter för varje steg jag tar och varje andetag jag andas. Jag andas, men bara för tillfället. Allt blir som ett brinnande helvette varje dag, jag ber er att förlåta mig för att ni aldrig får se mina tårar elelr den riktiga smärtan jag bär bakom mitt leende.
Orkar jag fortfarnade krypa efter marken och söka efter luft..? Okar jag ställa mig på minaben igen för att hoppas att de ska hålla..?
Jag behöver närvaro.

Jag ligger på marken, med en jävla massa smärta. Jag kan verkligen se allting spelas upp som en film som inte slutar rulla. Bara alla hemska scener hänger med i den. Inte ett enda lyckligt.
Jag vill vakna upp nu, för jag lever en mardröm. Det är så kallt runt mig hela tiden att hela min tunna kropp skakar.
Allt det här var för mycket och jag vill inte längre se elelr veta av. Skulle vara så mycket enklare om man fick bestämma allting själv.
Hatar det att vara vilse.. huvudet är tungt och ögonlocken hänger, men jag vill inte somna för jag vågar inte. Jag är så rädd för vad som kan komma och såra min själ..
Rummet börjar istället sakta flyta ihop och jag vet vad som väntar. Jag kan inte stoppa det för det redan är för sent. Ena tanken med bild efter den andra, tårarna strömmar er och jag är utom kontroll.
Att vakna upp med kallsvetten rinnandes på kroppen jag vet inte hur lång stund senare och inte veta vad man gjort den senaste tiden är ganska läskig, allt man egentligen vet är att själen åter igen är jävligt svag och sårad.
Låt mig få vila i ro nu.

Jag är helt död nu.
Så fråga inte varför.

Mitt självförtroende är åt helvette. Jag vill bara skrika ut alting jag känner, jag önskar verkligen det gick. Eller att jag fick en jävla tömma/radera knapp.
Jag vill inte må dåligt nu mera. Jag vill inte dras med sanningen varje dag. Det gör så jävla ont. Så ont att luften ur mina lungor sugs ut varja gång jag kommer in på de tankarna eller de banorna. Jag slås till backen lika hårt varje jävla gång.
Jag hinner inte ens vakna innan käft smällen kommer och jag står och knippar efter luft på mina bara knän. Låt mig vara. Det är allt jag ber om! Jag vill börja leva nu. Sluta känna en iskall kyla varenda jävla dag.
Jag vill kunna njuta till 100% av livet. Inte bara 80%.
Jag vill klara av att stå upp för mig själv, utan hjälp. Jag vill kunna gå genom e hel dag utan ångest.
Jag vill bara skrika ut allting jag känner.
Jag är frustrerad, snart kommer jag spricka av frustration, och flyga ut över rummet i ett stilla regnav konfetti. Ingen kommer kunna hitta alla bitar som varit jag.
Någon kommer föralltid bli kvar under sängen eller en golvlist.
Det känns som mitt hjärta är strypt av en taggtråd.

Ångest så jag vill döda mig själv.
Ni som har en ätstörning, ni fattar precis. Man har en röst som hela tiden styr och ställer, ätstörningen styr och ställer. Man tror att man bestämmer i sin sjukdom, men så är det inte. Man tror att det man tänker, tänker man själv. Men det gör man inte. Det är den äckliga ätstörningen som gör. Vi säger att vi har kontroll. Så är det inte alls! Vi har ingen jävla kontroll alls. Ätstörningen kontrollerar oss.

Kan ni inte ge mig den friheten iaf att låta mig vara?
Det känns fan som att ni vill att jag ska dö. Är ni nöjda nu..?
När ni äntligen får se mig såhär, får se mig kämpa och slita? riva mig själv blodig o knappt orka kliva upp ur sängen på morgonen.
Det är fan inte rätt.
Jag kommer snart inte ens ha det modet att le.
Ni kväver mig. ÄR ni nöjda nu?!
Ni har då fan lyckats att få mig till botten. Tack som fan

All styrka jag hade försvann. Plask o jag ligger på botten igen. Jag har fastnat i mitt helvette för jag har hållit mitt brustna hjärta dolt så länge.
En dröm för de svaga är att få det bättre. Få slut på smärtan, slippa ångesten o kallsvetten som rinner. Slippa känna rakbladet som skär igenom själen hela tiden. Detta kväver mig, hur ska jag kunna andas den friska kyliga vinterlyften om jag ständigt känner såhär? Hur ska jag kunna njuta av livet om det enda jag ser är äckligt och fel.. Jag gav mig själv lite tid idag, men det enda jag kunde göra var att kritisera mig själv och allt jag gör.
Jag vill inte längre krypa mig själv blodig efter den iskalla vassa astfalten. Jag vill inte längre ständigt bli nertrampad på. Jag kan inte längre hantera smärtan, och jag kan inte längre dräka min egen sorg. När jag andas in den iskalla luften känns det som att det är små knivar i den som skär upp min hals, det gör faktiskt så ont att andas.
Vars ska jag ta vägen sedan? Är det sanning att jag också bibehåller en evighet, eller kommer allting bara bli svart? Svartare än nu.
För att jag ska kunna dämpa min ångest stoppar jag fingrarna i halsen o spyr upp mina problem, stoppar mina handleder i isbad och låter dem vara där ett tag. Det slutar inte där, ibland kan jag gå längre.
Men jag kommer inte avsluta mitt liv.
Jag har milljarder av anledningar att vara här.
Jag kommer inte klara av att leva när du försvinner.

''Äter du, är du tjock. Äter du inte, är du anorexia barn. Dricker du, är du alkolist. Dricker du inte, är du feg. Läser du böcker, är du nörd. Läser du inte, är du dum. Om du röker, är du " cool ". Röker du inte , är du en nolla. Har du sex, är du en hora. Har du INTE sex, är du feg. Använder du smink, är du fjortis. Använder du inte smink, är du ful.''
Det är inte lätt att vara sig själv , i en värld full av perfektion.
She is broken.

min verklighet är som en är jävla mardröm, för vägen tar slut nu.
Du var den första som sa att jag var dålig. Och du kommer bli den sista.
Varför är det så jävla svårt att hitta någon som bryr sig? Ingen behöver rädda mig.. Men jag har börjat undra om det ens är möjligt så som allting ser ut nu. Hela min värld har stannat av. Som när man är mitt i stormens öga, allting står helt stilla för att sedan blåsa upp till ett jävla kaos.. ÅÅH. Låt mig gå i bitar, låt mig ha ont, låt mig skrika färdigt, tills jag blir alldeles tom.
Jag är less på att bara finnas till för att få andra att verka perfekta. Ingen kan se min stora sorg och ständiga illamående bakom mitt dagliga skrattt och leende. visserligen vill jag inte dra ner någon i mitt hål för att få hjälp att gräva det djupare. Men jag tackar inte nej åt att få hjälp att fylla det igen så jag kommer upp. Lämna alla känslor tankar och minnen där nere under det övergrävda.
Jag skulle kunna sitta ensam och gräven ett djupt och stort hål i marken men mina naglar, klösa och riva upp gräset och jorden för att få lämna allting jag inte vill känna under jorden. Mina naglar skulle ha en massa jord under sig och mina händer skulle vara alldeles mörkt bruna och täckta med ett tunt lager kall o fuktig jord.
Jag kan titta upp mot stjärnorna och tänka ''vem fan ska ta hand om mig sen då?'' ''Jag kommer aldrig klara mig ensam''
Iskalla kramper kommer kring mitt hjärta i mina ögon börja se suddigt för tårarna kommer upp o rinner sakta ner för mina kinder.
Och jag är där igen.
Panikångest.
Världen dras ihop, det börjar snurra och jag vet inte längre vad jag gör eller vars jag är. Det enda jag fortfarande har i medvetandet är smärtan. Smärtan som tär på mig inifrån och ut, hur kommer jag se ut efter detta? Kommer jag fortfarande orka andas eller har min ångest gjort slut på mig. Mina ständiga funderingar lämnar mig inte ifred. och jag tål inte att prata om det.
Hur länge till kommer jag klara av med min panikångest?
Svaret är, jag vet faktiskt inte.