Sarilfias blogg
Tjej, 29 år. Bor i Örnsköldsvik, Västernorrlands län. Är offline

Senaste inläggen
Jag förstår nu varför folk säger att jag är stark.20 juli 2012 kl. 14:57
.
20 juli 2012 kl. 14:17
2 minuter, 120 sekunder.
22 juni 2012 kl. 22:40
Jag är död, så fråga inte varför.
10 april 2012 kl. 16:20
Någonting som alla kommer uppleva i sitt liv.
29 mars 2012 kl. 21:15
Send me all your angels.
13 mars 2012 kl. 20:04
Mera listoooor ska spamma de nu :D
11 mars 2012 kl. 20:43
Listaaa
10 mars 2012 kl. 22:48
kom igen :(
5 mars 2012 kl. 22:27
döden knackar på.
29 februari 2012 kl. 20:16
Visa alla
Fakta
Riktigt namn: Sara Civilstatus: UpptagenLäggning: Bisexuell
Intresse: Tatuering
Bor: Med någon
Politik: Anti-allt
Dricker: Öl
Musikstil: Metal
Klädstil: Svart
Medlem sedan: 2009-07-29
Event
Sarilfia har inte lagt till några event än.
min verklighet är som en jävla mardröm.
min verklighet är som en är jävla mardröm, för vägen tar slut nu.
Du var den första som sa att jag var dålig. Och du kommer bli den sista.
Varför är det så jävla svårt att hitta någon som bryr sig? Ingen behöver rädda mig.. Men jag har börjat undra om det ens är möjligt så som allting ser ut nu. Hela min värld har stannat av. Som när man är mitt i stormens öga, allting står helt stilla för att sedan blåsa upp till ett jävla kaos.. ÅÅH. Låt mig gå i bitar, låt mig ha ont, låt mig skrika färdigt, tills jag blir alldeles tom.
Jag är less på att bara finnas till för att få andra att verka perfekta. Ingen kan se min stora sorg och ständiga illamående bakom mitt dagliga skrattt och leende. visserligen vill jag inte dra ner någon i mitt hål för att få hjälp att gräva det djupare. Men jag tackar inte nej åt att få hjälp att fylla det igen så jag kommer upp. Lämna alla känslor tankar och minnen där nere under det övergrävda.
Jag skulle kunna sitta ensam och gräven ett djupt och stort hål i marken men mina naglar, klösa och riva upp gräset och jorden för att få lämna allting jag inte vill känna under jorden. Mina naglar skulle ha en massa jord under sig och mina händer skulle vara alldeles mörkt bruna och täckta med ett tunt lager kall o fuktig jord.
Jag kan titta upp mot stjärnorna och tänka ''vem fan ska ta hand om mig sen då?'' ''Jag kommer aldrig klara mig ensam''
Iskalla kramper kommer kring mitt hjärta i mina ögon börja se suddigt för tårarna kommer upp o rinner sakta ner för mina kinder.
Och jag är där igen.
Panikångest.
Världen dras ihop, det börjar snurra och jag vet inte längre vad jag gör eller vars jag är. Det enda jag fortfarande har i medvetandet är smärtan. Smärtan som tär på mig inifrån och ut, hur kommer jag se ut efter detta? Kommer jag fortfarande orka andas eller har min ångest gjort slut på mig. Mina ständiga funderingar lämnar mig inte ifred. och jag tål inte att prata om det.
Hur länge till kommer jag klara av med min panikångest?
Svaret är, jag vet faktiskt inte.