Men ingen kan se det jag verkligen känner.

Att bara sluta tänka och släppa allting åt sidan önskar jag var det lättaste som finns. Precis som när ilskan tar fart om kropppen och man inte längre har kontroll. När man kan slänga ur sig så fula ord att man vill kväva sig själv efteråt.
Släppa allting åt sidan, binda fast det runt en stolpe, allting som gör ont, blöta ner det och sedan binda fast dem. Så de fryser fast där de står som våra tungor gör om vintern.
De ord du slängde iväg mot mig dödade mig totalt. Mina lungor har slutat funka och i mitt sinne ligger bara minnet av hur du sa det. Smärtan har nu nått sin gräns att jag inte orkar stå på mina ben längre för dem inte bär mig. Jag känner mig svag och nerbruten. Du knäckte mig som en torr kvist och stampade på mina ömmaste punkter i livet. Jag behöver min styrka men du tog den.
Vinterns torra kyla har tagit mig. Jag är som naken för världen. Känns som att alla kan se mina svaga punkter, jag är fängslad mellan himmer och helvette. Slits där emellan hela tiden och ibland blir rösterna för ena sidan starkare än den andra. Jag vill inte försvinna. Jag vill leva här i paradiset med Robin, med Lina, med alla. Men vars dras jag? Om natten river ångesten i mig, den river hysteriskt med sylvassaklor. Den skär upp mitt inre och jag blöder. Jag är sårad.
Men ingen kan se det jag verkligen känner.
Varför? Jag vet inte, jag vågar inte visa min svaghet. Mina tårar. Min insida. Jag vågar inte visa upp för världen den sårade lilla flickan jag är..
Kommer jag någonsin komma ur detta? Kommer fan inte klara av detta utan min styrka. Snälla ge mig den tillbaka..
Jag behöver den verkligen, snälla..