Helt död.

Mitt självförtroende är åt helvette. Jag vill bara skrika ut alting jag känner, jag önskar verkligen det gick. Eller att jag fick en jävla tömma/radera knapp.
Jag vill inte må dåligt nu mera. Jag vill inte dras med sanningen varje dag. Det gör så jävla ont. Så ont att luften ur mina lungor sugs ut varja gång jag kommer in på de tankarna eller de banorna. Jag slås till backen lika hårt varje jävla gång.
Jag hinner inte ens vakna innan käft smällen kommer och jag står och knippar efter luft på mina bara knän. Låt mig vara. Det är allt jag ber om! Jag vill börja leva nu. Sluta känna en iskall kyla varenda jävla dag.
Jag vill kunna njuta till 100% av livet. Inte bara 80%.
Jag vill klara av att stå upp för mig själv, utan hjälp. Jag vill kunna gå genom e hel dag utan ångest.
Jag vill bara skrika ut allting jag känner.
Jag är frustrerad, snart kommer jag spricka av frustration, och flyga ut över rummet i ett stilla regnav konfetti. Ingen kommer kunna hitta alla bitar som varit jag.
Någon kommer föralltid bli kvar under sängen eller en golvlist.
Det känns som mitt hjärta är strypt av en taggtråd.