Jag behöver närvaro.

Tårarna bara faller, och jag kan inte hjälpa det. Ensam i natten och jag kan bara inte hjälpa det.. Det går inte längre att hejda dem. Det rinner hejdlöst ner för mina kinder och gör mitt linne alldeles blött. Det är ett helvette varenda jävla dag. Så jag frågade gud o det fanns en plats för mig, men jag fick inget svar.
Allting verkar så långt borta.. Vill ha en kram eller bara någon som sitter hos mig. Håll fast vid mig för allting verkar verkligen så långt borta, mina kära, håll fast vid mig snälla. För allting är tillfälligt och jag får ingen vila. Ingen ro i kroppen.
Jag har börjat tänka efter för varje steg jag tar och varje andetag jag andas. Jag andas, men bara för tillfället. Allt blir som ett brinnande helvette varje dag, jag ber er att förlåta mig för att ni aldrig får se mina tårar elelr den riktiga smärtan jag bär bakom mitt leende.
Orkar jag fortfarnade krypa efter marken och söka efter luft..? Okar jag ställa mig på minaben igen för att hoppas att de ska hålla..?
Jag behöver närvaro.