Discofittans blogg

Alltså det är skönt att vara julledig och sådär va men jag är så jävla trött på min stresskänsliga kropp som flippar ur så fort det är något i mitt liv som ger mig ångest eller extra stress. En virusinfektion har brutit ut så jag har typ legat och gråtit av smärta i flera dagar. Kan inte sova, kan inte gå, sitta eller ligga. Typ häver i mig smärtlindrig i väntan på att infektionen ska läka ut själv. Några dagar kvar av eländet så jag kan hålla ut.

Jag har känt mig extra ensam nu också eftersom jag vill ju passa på att träffa människor nu när jag är ledig och orkar men jag har inte vågat ta kontakt med någon för då måste jag väl berätta att jag är ganska begränsad nu och inte kan göra så mycket och då undrar folk vad som har hänt och jag vill inte gå in på detaljer om min "sjukdom". Den smittar inte så lätt så alla är säkra i min omgivning om jag är noga med att tvätta mina händer hela tiden. Men är ändå så fruktansvärt pinsamt. Så jag har hållt mig hemma, legat i soffan och gnytt, kollat på netflix.

Men men, "Embrace this moment, remember
We are eternal, all this pain is an illusion"

Shit vad jag tycker synd om mig själv hela tiden, Jag har haft en fantastiskt bra jul trots omständigheterna. Trots att en familjemedlem saknades. Jag har mått helt okej psykiskt. Trots stress som hör till livet. "Vart ska jag bo?", "räcker min lön?", "Hur löser jag livspusslet?"

Livet </3

Ska sammanfatta de senaste dagarna

1. Svenska sjukvården suger
2. Svenska sjukvården suger
3. Svenska sjukvården suger

Nu håller vi tummarna om att min vän överlever.

Igår och idag har jag bara haft extrem ångest. Det känns ovant för oftast har jag bara lite ångest.
Men det är väl främst självförtroendet som fått sig en stor törn.

Skulle bara vilja hitta någon att älska som älskar mig. Men det känns ganska hopplöst för jag är så komplicerad och jobbig.
Skulle ge allt bara för att få skeda en stund just nu alltså.

Ni vet den där känslan när ens kompis har födelsedagsfest och man inte är bjuden.
Den känslan. </3

Sitter och lyssnar på Whitechapels senaste platta. Jag älskar den.
Funderar lite på situationerna jag är i just nu.

Jag träffar en man just nu, regelbundet, för sex. Men jag får fan panik för att han beter sig så.. snällt???
Han skriver varje dag och öser med komplimanger, köper presenter och mat. Jag hatar det. Jag vill bara ha sex.
Nu känner jag mig tvingad att träffa honom mer än vad jag egentligen vill bara för att han anstränger sig så jävla mycket. Han har köpt typ 150 000 sexleksaker och alla ska prövas SAMTIDIGT på mig. Utöver det så dyra hudvårdsprodukter (givetvis veganska) och badgrejer till mig.
Jag får typ ångest över att jag inte vågar avsluta den här relationen. Han skriver minst en gång om dagen till mig och typ fantiserar hur han ska ta hand om mig "som en prinsessa" och hur han tänker på mig. Blir fan avtänd. Det var det här jag inte ville ha. Då hade jag skaffat mig en pojkvän eller nåt.
Sist vi sågs fick jag nästan skrika på honom att sluta. Han är så mån om att jag ska njuta att han aldrig slutar. Han höll på i 4-5 timmar i streck. Är det inte kuk är det fingrar. När han är trött i fingrarna så tar han fram tungan och när han inte orkar det så byter han till någon sexleksak och så varierar han så. JAG FÅR ALDRIG VILA MIN FIFFI OCH JAG ÄR TRÖTT PÅ DET HÄR NU. JAG BEHÖVER INTE KÄMPA MIG TILL ELLER ENS TA NÅGOT INTIATIV ALLS JAG BARA LIGGER DÄR SOM EN BANAN HELA KVÄLLEN OCH DET ÄR SÅ TRÅKIGT. VARFÖR VÅGAR JAG INTE BRYTA???

Hursomhelst kan jag inte träffa någon just nu pga hudinfektion i ansiktet. Tack och lov för extrem stress som sänker mitt immunförsvar så pass att jag utvecklar konstiga infektioner i kroppen. 10 dagar med antibiotika så ser vi om det hjälper!

#Socialanxiety

Det var begravning i fredags. Det var fint.
Det var skönt att få se alla människor som kom för att säga hejdå.
Det var skönt att själv få säga hejdå, en sista gång.

Jag kommer ihåg den dagen när hans hjärta slutade slå. När det blev sent och jag skulle åka hem för att sova. Jag kramade om honom och sa "Hejdå, vi ses imorgon!".
Klockan 06 på morgonen, några timmar senare, kom mamma hem med en stor kasse med hans saker. Då visste jag direkt.
Vi satt på golvet i köket och hon berättade för mig hur det gick till.
Jag har hört henne berätta historien om och om igen men jag vill höra den en gång till. Eller flera gånger till helst.
Jag tänker igenom den dagen ganska ofta. Speciellt kvällen.
Det var så läskigt och obehagligt men samtidigt också väldigt trevligt och roligt. Vi pratade och skrattade. Lyssnade på musik och kollade lite på tv. Då och då försvann han in i någon slags mental dimma och började prata om konstiga saker. Men ibland var han klar och då kunde vi prata som vanligt.

Jag kan inte riktigt föreställa mig att det är på riktigt. Det känns som att han är kvar på sjukhuset och att jag väntar på att han ska komma hem snart. Men jag VET att det inte är så. Det är så overkligt. Mamma beskrev det som att varje gång hon tänkte på honom och sjukhuset så kändes det som att ett stort avgrundshål öppnade upp sig och det är precis så det känns. När man öppnar dörren till de tankarna och känslorna.

Okej så i fredags sov jag över hos en.. kille. Han är ganska mycket äldre än mig så man kanske ska kalla honom för man istället. Hursomhelst. Jag har träffat honom förut och det har gått bra så nu tänkte vi att vi skulle tillbringa natten tillsammans. Allt gick hur bra som helst.. tills vi skulle sova. Han höll om mig och pussade på mig och sen helt plötsligt frågar han "Har du dödat något någongång?"-
URSÄKTA!???
VEM FRÅGAR SÅDANT HELT RANDOM.
Jag ba nej nu kommer han mörda mig. Han vill veta hur det känns att döda och jag ligger där perfekt intill honom och kan inte fly.

Men Jag dog inte. Jag kom hem utan en skråma. Det var väl bara en konstig fundering en sen kväll eftersom att jag är vegan så då måste man veta om en vegan någon sin har dödat något eller jag vet inte.
Men mitt hjärta. Alltså shit.
Man hinner tänka "är det så här jag ska dö?"
och sen när man väl är på väg hem så skrattar man åt sig själv och ba "You stupid".

Min bonuspappa avled natten till Tisdag nu i veckan.
Jag förstod, utifrån min utbildning, att det inte skulle gå vägen. Jag visste att det var riktigt allvarligt när jag såg hur gula ögonen var. Hur gul hans hud var. Jag visste att levern var trasig och att de var tvungna att åtgärda den snabbt om han skulle klara sig. Jag visste att det var slut när läkaren sa att de inte kunde åtgärda levern för att tarmen var trasig och blödde in i buken och att den tidigare bukhinneinfektionen skulle förhindra läkning av ett öppet operationssår. Jag visste. Jag tänkte "Nu har vi max några dagar på oss".

Vi samlades. Den närmsta familjen satt i hans rum och vi pratade hela kvällen. Lyssnade på lite musik och hade på planet earth i bakgrunden på tv:n. Han var helt borta. Han fick så mycket smärtlindring. Då och då klarnade han till lite så vi kunde prata. Han visste att vi var där.

Vi åkte hem sen. Men mamma stannade kvar och skulle sova över. Och tur det eftersom han några timmar in på natten avled. Lugnt och stilla. Mamma och en sjuksköterska höll varsin hand medans han drog sina sista andetag. Han hade inte ont. Han hade ingen ångest.

44 år gammal blev han. Fuck cancer.
Vila i frid fina du.

Det har varit 4 tuffa veckor. Jag vågar inte tänka på framtiden. Jag är så rädd.

Det gör bara så ont och jag är så trött på allt.

Jag är så trött på att inte få veta. Jag tror inte folk förstår hur jobbigt det är att vara anhörig till någon som är sjuk. Jag menar, så sjuk så att livet är hotat. Kommer läkarna kunna rädda personens liv? Vi vet inte. Vi bara går och väntar.
Ensamheten är också ganska jobbig. Vem ska jag prata med om mina upplevelser som anhörig? Vem ska hålla om mig när jag gråter och drömmer mardrömmar om döden? Jag har ingen nära.

Min energi är helt borta. Jag är dränerad och utmattad. Jag orkar inte ta mig utanför huset själv. Mamma tar med mig till sjukhuset ibland. och ibland åker vi och handlar. Det är väl så långt jag kommer. Jag vill inte berätta för mamma att jag mår dåligt. Jag vill inte att hon ska behöva oroa sig för mig med.

Mina tankar är helt osammanhängande så jag vet inte ens om denna text är läsbar. Jag borde sova.

Är helt klar med RDR2 nu och undrar vad fan jag ska göra med mitt liv. ???
Jo, startar ett nytt game och spelar om hela spelet. Denna gången ska jag vara så elak som möjligt haha.