När man tycker extra synd om sig själv

Alltså det är skönt att vara julledig och sådär va men jag är så jävla trött på min stresskänsliga kropp som flippar ur så fort det är något i mitt liv som ger mig ångest eller extra stress. En virusinfektion har brutit ut så jag har typ legat och gråtit av smärta i flera dagar. Kan inte sova, kan inte gå, sitta eller ligga. Typ häver i mig smärtlindrig i väntan på att infektionen ska läka ut själv. Några dagar kvar av eländet så jag kan hålla ut.

Jag har känt mig extra ensam nu också eftersom jag vill ju passa på att träffa människor nu när jag är ledig och orkar men jag har inte vågat ta kontakt med någon för då måste jag väl berätta att jag är ganska begränsad nu och inte kan göra så mycket och då undrar folk vad som har hänt och jag vill inte gå in på detaljer om min "sjukdom". Den smittar inte så lätt så alla är säkra i min omgivning om jag är noga med att tvätta mina händer hela tiden. Men är ändå så fruktansvärt pinsamt. Så jag har hållt mig hemma, legat i soffan och gnytt, kollat på netflix.

Men men, "Embrace this moment, remember
We are eternal, all this pain is an illusion"

Shit vad jag tycker synd om mig själv hela tiden, Jag har haft en fantastiskt bra jul trots omständigheterna. Trots att en familjemedlem saknades. Jag har mått helt okej psykiskt. Trots stress som hör till livet. "Vart ska jag bo?", "räcker min lön?", "Hur löser jag livspusslet?"