elände igen och så där

Det har varit 4 tuffa veckor. Jag vågar inte tänka på framtiden. Jag är så rädd.

Det gör bara så ont och jag är så trött på allt.

Jag är så trött på att inte få veta. Jag tror inte folk förstår hur jobbigt det är att vara anhörig till någon som är sjuk. Jag menar, så sjuk så att livet är hotat. Kommer läkarna kunna rädda personens liv? Vi vet inte. Vi bara går och väntar.
Ensamheten är också ganska jobbig. Vem ska jag prata med om mina upplevelser som anhörig? Vem ska hålla om mig när jag gråter och drömmer mardrömmar om döden? Jag har ingen nära.

Min energi är helt borta. Jag är dränerad och utmattad. Jag orkar inte ta mig utanför huset själv. Mamma tar med mig till sjukhuset ibland. och ibland åker vi och handlar. Det är väl så långt jag kommer. Jag vill inte berätta för mamma att jag mår dåligt. Jag vill inte att hon ska behöva oroa sig för mig med.

Mina tankar är helt osammanhängande så jag vet inte ens om denna text är läsbar. Jag borde sova.