tjenalinas blogg

fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan helvete

idioterna jag bor hos / socialen försöker få mig att inte träffa min pojk

allting blir okej
det kommer bli okej
det är ganska okej nu
men det kommer bli helt okej sen
jag lovar
jag vet
det måste bli det

Igår åkte jag från Leksand till skolan och var där i nån timme och förberedde inför öppet hus som vi skulle anhålla för dom som ska söka gymnasium nästa år. Sen åkte jag hem till fosterfamiljen en sväng och duschade snabbt för att sen åka till Leksand igen. Sov där i natt med mitt hjärta och idag har han varit arg hela dagen i princip. Jag gillar inte alls när han blir sådär för han blir så elak och säger elaka saker som inte alls är roligt att höra. Men jag älskar honom ändå, han får väll vara arg. Han får väll skrika åt mig, han får väll slå i saker, han får väl vara elak. Men han vet att jag kommer älska honom ändå. Jag har sett hans värsta sida och hans bästa sida och jag väljer båda. Han är min underbara man, min, min, min, min.. min.
I alla fall så har jag satt mig på bussen mot Solvarbo nu igen. Ska hem och äta och duscha.. Det blir skönt.

“you and i are a pair.
not one.
not three or four
two people in slow etched harmony.
there are lots of things two people
can and
cannot do.
like we can easily hold hands
and be patient with
one another.

like we can’t play
a lot of board games or
have a lot of opinions in a
conversation but

that’s okay because
we can bend the rules for some
games and
always pretend there are other
people in the conversation or even
just call my mom.

and we can just as easily lay in the
floor for hours
opposite one another
just as i did
so many hours of my life,
alone.

when only now i realize
it was something you could never do
with just
one person or
three or four.

or at the same time
no one at all,
like the absence i felt
in me
without
you.”

Jag har mycket att tänka på. så jag skriver av mig lite här iallafall, skitsamma.
Min största rädsla var att du skulle se mig på det sättet jag ser mig själv. Och det gör du nu. Du kallar mig saker, du börjar se de dåliga sidorna i mig mer och mer.
men det jag undrar fellas, har du någonsin saknar någon? Har du någonsin saknat någon med varje centimeter av eran kropp? Har ni någonsin saknat någon så mycket att om du hade haft pengarna, så hade du satt dig på första tåget eller tagit en taxi för att få träffa personen? Saknat någon så bara ni tänker på honom/henne så svider det till i hjärtat, det svider till i själen och i magen. ni känner en ångestklump i magen för ni älskar och saknar personen så jävla mycket, man bara känner hur det känns som att nån tryckt in en kniv i hjärtat på en och bara vrider om hela tiden? Har ni någonsin saknat en person så mycket? för det har jag. det gör jag, verje dag. varje timme och minut, sekund och ögonblick saknar jag honom så mycket. den personen ni vet, som man inte kunde hålla tårarna tillbaka för, varje gång man träffade den. man ville bara sätta sig och gråta av lycka. och man kunde verkligen se fram imot att träffa denna personen.
Man vet att denna personen känner likadant för en själv vilket gör det ännu mer underbart. så mycket kärlek det finns omkring än. man älskar, man saknar, man skrattar och gråter med denna person och inget har någonsin kännts så bra som med denna person.
Men sen en dag. så händer det där. Nån av er gör bort sig, man bråkar och det blir en ond cirkel. man klagar lite mer på varandra än vad man brukar och tillslut är det över. Man helt enkelt inser att man borde göra sut för att den andra ska må bättre.
Och man själv har inte kommit över personen i fråga, man har inte ens gått vidare litegrann. saknaden är inte permanent men den kommer och går hela tiden. man pratar lite då ch då och försöer lösa det men man blir bara osams. men tjaffsar och försöker att förstå varför den andra peronen blev som den blev.
Jag har alltså inte (mycket lättare att prata med ordet ''jag'' och ''du'') gått vidare. och det verkar inte du heller ha gjort. ingen ser att du har gått vidare heller, och alla vill att det ska lösa sig och bli bra.
Men sen den där dagen, när jag ringer dig och du kallar mig äcklig och hora, du kallar mig saker jag aldrig trodde du skulle säga till mig. och du har hittat den där nya tjejen. men jag förstår hon är mycket finare, smalare och snällare än vad jag någonsin var. hon är mycket bättre helt enkelt. hon är den där personen som du alltid drömt om. och du har glömt bort mig.det är iallafall så det verkar vara.
jag börjar inse att det aldrig kommer bli du och jag igen. jag börjar inse att det är dags att släppa taget om dig och bara låta dig vara lycklig. för jag älskar ig och om du blir lyckligare utav att inte ha mig i ditt liv så bör jag låta dig vara. jag vill se dig lyckas, och jag vill vara den som hjälpt dig till toppen. men ibland i dessa svåra studer måste man inse att jag inte är din livsglöd längre. jag är inte den personen du ger ditt hjärta till.
att låta någon älska en, handlar om tillit. att lita på personen till 100% och att kunna låta ens hemligheter vila i den andra personens famn. och hoppas på att det stannar
att älska någon, är som att låta någon hålla en pistol mot ditt huvud och hoppas och lita på att den inte trycker av.
men det va precis vad du gjorde, .
jag ska aldrig igen, låta någon hålla pistolen mot mitt huvud.
jag ska aldrig igen lita på någon till 100%
jag ska aldrig mer bli kär.
för människor är svin. människor är elaka. och människor gör allt, för att se dig bli skjuten i huvudet.

tänk om saker och ting inte händer av en anledning..
vi kanske bara letar efter ett sätt att få kontroll över det kaoset som finns runt omkring oss.
vi kanske ger mening åt någonting som igentligen inte har nån mening,
vi kanske knyter oss fast vid hoppet så mycket att vi glömt bort verkligheten..
tänk om vi har fel, och att det inte finns något som är ''meant to be''.
vi är kanske bara tomma själar som vandrar omkring och hoppas och tror, oavbrytligt att det kommer bli okej i slutet.
tänk om vi har lurat oss själva att allt kommer vara bra i slutet oavsätt vad, bara för att vi inte ska behöva inse faktan att det kanske inte kommer vara det?

Jag vet inte riktigt. Är gräs knark eller är knark bara gräs? Det är lite så jag ser det.
’’Försöker förklara, jag försöker berätta hur du lyfter mig får en tung man att lätta.
Du är speciell för mig, helt underbar. Du lyser upp mitt mörker och jag känner du är med. ’’
Som Ras Cricket sade.
Jag har mått dåligt väldigt länge, så länge jag kan minnas ungefär. Och drogerna räddade mitt liv, till hundra procent. Jag hade aldrig suttit här idag om inte jag hade börjat röka cannabis.
Under min tonårsperiod har jag mått väldigt, väldigt dåligt. I sjuan, kom jag in där på BUP, Barn & Ungdoms Psyket för första gångerna. Rispade armar, rinnande mascara och blodiga knogar.
I åttan kom jag in, uppskurna armar och rinnande mascara och kladdig eyeliner.
I nian kom jag in där, stickan som analyserade mitt urin var super positiv på cannabis, rinnande smink, uppskurna armar och blodiga knogar.
Första året på gymnasiet, i första ring. Efter många fler besök på BUP, skickades jag på behandlingshem 50 mil hemifrån. I Göteborg, eller ja, Alingsås för att vara korrekt. Jag kom in där, proppad i droger som cannabis, benso, opiater och spice. Jag bodde där i tre månader och blev osams med alla som bodde där, tog återfall på återfall men lät det inte komma fram till personalen. Jag var smart. Men jag blev skickad på isolering i skogen, blev straffad med att inte få åka hem på permission, inte få följa med på aktiviteter osv. Sen åkte jag hem på min första permis och tog med mig 50gram spice tillbaka till behandlingshemmet. Det torskade jag på, men jag gick till personalen och lämnade ca 3 gram och sa att det var allt när jag dock hade 45 gram kvar. Sen blev jag skickad på isolering. Men det var inga problem för mig, för jag hade ju så mycket röka kvar. Personalen kom in hela tiden och försökte prata med mig men jag var så stukad att jag knappt visste vad jag själv hette liksom. Sen efter tio dagar så blev jag utskriven, utkastad och hemskickad.
Jag skrevs in i Januari 2014 och blev utskriven i Maj 2014. Sommaren 2014 la jag i snitt 10 000 kronor i månaden på röka och andra droger. Efter sommaren var det dags för att börja skolan igen, jag fick ju hoppa av eftersom att jag flyttade till Alingsås så jag började om samma kurs i samma skola igen. Vård och omsorg på Dahlandergymnasiet i Säter.
Andra året på gymnasiet, i första ring för andra gången, klev jag in på avdelning 93 på Säters mentalsjukhus, proppad i diverse droger. Min skrek av röda sträck som talade om vad som fanns i min kropp. Hela stickan var positiv förutom på heroin. Benzodiazepiner, opiater av alla olika slag, cannabis, olika internetdroger, tramadol, morfin, stillnoct, etc etc. Jag blev skickad till avdelning 65 i Falun dagen efter, avgiftningen. Jag var inlagd i Falun i över en vecka och då skrev jag ut mig själv. Jag var helt tokig och hade sådan sjuk abstinens så jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag tog mig till Borlänge och de första jag stöter på är folk som röker cannabis, så jag rökte.
Sen blev jag ren, 22 dagar utan återfall. Sen bråkade jag med Kristoffer, jag bråkade med honom över ingenting egentligen. Det var mest han som var arg på mig över ingenting och jag blev ledsen och då blev han ännu argare liksom. Så då rökte jag spice, en ny sort som jag aldrig hade provat innan. Den hette AMB-FUB och den var helt sjuk. Jag tog tre bloss och sen fick jag psykos som tack och lov bara varade i 15 minuter ungefär.
Hm, ja jag tänker tillbaka en hel del. Och jag minns. Det kan vara suddigt, men jag minns vissa saker som om det vore igår. Och ja, det är tragiskt helt enkelt. Och nu har jag storyn, kortfattat, svart på vitt. Nu ska jag åka med tåget mot Borlänge från Leksand. Har varit med min fina pojkvän idag, dock rökte vi spice. Inte bra. Men imorgon blir kanske bättre. Puss och kram, måste hinna röka.

Han är min nu. Han är min nu. Han är bara min nu. Jag är hans nu. Jag är någons. Jag är Kristoffers.
Det känns så bra att få det sagt. Att veta att jag kan vara lugn nu. Jag vet att han är min, inte hennes. Jag hoppades på detta, samtidigt som det var det sista jag ville. Jag var så rädd för att falla tillbaka, att jag skulle få tillbaka det livet jag hade förra året. Bo runt på olika ställen, fundera varje dag på hur vi skulle få tag på pengar till mat. Var vi skulle sova nästa natt. Jag var så himla rädd. Det har gått tillbaka till det en del, men jag inser samtidigt att det är så sjukt värt det, så länge som det är med honom.
Men jag förstår fortfarande inte. Jag vet inte, hon har skrivit brev, hon har skrivit på facebook, hon har kommenterat bilder på mig och honom. Och det enda hon vill är att göra honom ledsen, att ge honom ångest. Hon skriver till honom ’’Lilla lilla älskling, hur kan du vara en sådan bedragare? Är hon skönare än mig? Är hon bättre än mig? Lilla älskling, jag älskade ju dig’’
Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte att han ska se det.
Inom en snar framtid så kommer Kristoffer bli insatt på anstalt. Fängelse. Åklagare yrkade på 1,5 år. Och vad ska jag ta vägen då? Vad ska jag göra då? Kommer man få hälsa på honom? Får man ringa honom? Får han åka på permission? Jag vet inte faktiskt, och det gör ingen annan heller.
Jag vet inte ens, jag är osäker och det får mig att må dåligt. Jag vill inte må dåligt pga min osäkerhet för jag vill inte vara osäker på honom, med honom, överhuvudtaget. Jag vet att jag älskar honom och att han älskar mig, det är det enda som spelar någon roll. Jag vet inte. Det är svårt. Jag är ledsen. Ni ska inte behöva se detta, jag ska inte behöva känna detta. Nej, nu blir det fel. Allt blir fel. Förlåt.
Förlåt för.. skitsamma. Förlåt.

Jag har tänkt mycket de senaste dagarna på en massa saker, inte för att min hjärna i vanligfall inte går i 1000 men endå. När jag var och tittade på familjehem i Torsdags så träffade jag endast mannen som bodde där, inte hans fru. Och han var nykter beroende, han ansåg att man kunde finna vägar att klara av vardagen utan medicinering, då menade han ju såklart riktig medicinering mot ADHD. Eller överlag för bokstavskombinationer, men just i detta fall pratade vi om ADHD. Jag sa att jag ville ha medicin eftersom att jag anser att jag behöver det, jag anser att min vardag blir lättare, mer aktiv och mindre ångestfylld. Och det gör jag verkligen. Jag behöver inte ta ADHD medicin bara för att få ha någon form av substans i mig, utan för att den faktiskt hjälper. Men det är just detta jag har tänkt på under de senaste dagarna. Tänk om det faktiskt bara är så att jag intalar mig själv att jag behöver det? Och att jag egentligen inte behöver det mer än psykiskt? Jag vet faktiskt inte.
Jag vet att jag alltid mått bättre för stunden så länge som jag har droger i mig, av vilken form som helst.Det spelar ingen roll om det är piller så som benso, imovane, iktrovil, eller lyrica. Om det är benso eller opiater, det spelar ingen roll heller om det så är spice som vi ganska väl känner till i dagens samhälle eller om det är cannabis. Det spelar ingen roll alls. Men sen i slutändan, om man tänker långsiktigt, så mår jag ju kasst som fan på grund av alla dessa substanser. Men det är ju till största del för att jag har fått lov att jaga drogerna. Eller ja, drogerna har jag inte haft problem med att hitta, det är ju pengarna jag har jagat. Inget kommer ju gratis här i livet och speciellt inte knark.
Ett scenario som utspelat sig ganska ofta under de senaste åren är ju det att jag vaknar upp på morgonen och känner genast att jag behöver droger, mina första tankar handlar om hur jag ska få tag på pengar till detta.
Jag letar i timmar för att få tag i pengar och oftast har jag fått det på ett eller annat sätt. Men det har ju bara varit nån enstaka hundralapp och det kommer man inte långt med. Så efter att jag rökt eller snortat upp dessa pengar så har jag fått lov att tänka om. Hur ska jag nu få tag i mer? Jo jag har funderat och varit på väg flertal gånger att råna människor, butiker, köpcentrum eller till och med kranen jag tänkt handla av. Detta är ju såklart påfrestande för både kropp och själ som jag antar att vem som helst förstår, men grejen är ju den att detta inte hänt en gång. Utan varje dag. Varenda dag jag vaknat. Har det varit likadant. Samma. Samma gamla. Same shit different day.
Detta får mig att fundera. Är jag en beroende? Jag är en beroende. Men av vad? Är jag beroende av att ha substanser i min kropp? Kanske är det så. Och kanske kommer det bli så. Och kanske, kanske kommer jag få leva så i resten av mitt liv. För att fungera som en vanlig individ. Men hur kan det vara vanligt? Det är ju inte vanligt att behöva trycka i sig medicin efter medicin för att kunna vakna, leva, äta, sova… orka. Det ska inte behövas ett flertal mediciner för att orka leva. Men vissa av oss, kanske fler än vi tror, behöver detta. Vissa av oss är födda som beroende. Vissa av klarar inte av vardagen. Vissa av oss, är inte som alla andra är. På en rad olika sätt. Men man lär sig nog leva med det. Ännu är jag bara 17 år, inte ens myndig, och kanske, men bara kanske, så lär jag mig att leva med mig själv.
-även om det känns hopplöst just nu.

varför får du mig att känna så här?
snälla säg inte att du är kär i mig och älskar mig för att vara snäll.
snälla mena det du säger
snälla försvinn inte
snälla lämna mig aldrig igen

Hur kan detta ens hända mig?
Jesper och Viktor har bott hos mig i typ två veckor nu då de båda rymt från sina behandlingar men nu har polisen tagit dom båda två. Iallafall, sen har mamma varit i Stockholm och kom hem igår, vad gör hon det första hon gör? Jo hon slängde ut mig. Jag är inte välkommen hemma hos henne mer eftersom jag är en liten jävla looser till unge och inte klarar någonting själv, men vad fan vet hon? Vad fan vet hon.
Sen har jag börja drömma massa sjuka drömmar om Kristoffer och jag orkar inte, för drömmarna är så verkliga så när jag vaknar tror jag att det har hänt, det som jag drömt. Hm, sen vet jag inte om jag ska satsa på Gustaf eller inte? Alltså, jo han är typ underbar och sånt, han hämtade mig klockan 03 inatt då jag blev utslängd så jag är hos honom nu men han är å jobbar i rättvik. Jag är typ för osäker på allt och alla och jag orkar inte med mig själv som så, det är inte kul att gå omkring och kolla sig över axeln stup i kvarten, trots att det aldrig är någon bakom mig.

Levande begravd, dövar mig med spriten tills min lever lägger av. För jag lever i en stad där ingen ser de fel dom har, de som lider i det tysta blir fler och fler per dag. Ibland känns livet som ett spadtag i frusen jord men jag behöver ingen hjälp, jag gräver mig min egen grop.
Har man inget gott att säga kan man gott hålla käft. Min psykolog säger att jag måste ändra mitt liv, jag måste ta min medicin innan mitt liv är förbi men fuck it. Alla jag känner mår precis som jag, dom går och käkar sina jävla lyckopiller men endå mår dom skit, precis som jag. Jag vill inte ha några imovane, inga noct, inga valium, men vem försöker jag lura? Det är det enda jag vill ha, ta, va. Men det är ju så det är, inga raka svar, det enda som jag får är mediciner, psykofarmaka är ju typ gud för en sån som jag, cipramil blir typ mina nya vitaminer. Jag är den som ligger sömnlös på nätterna när ljuset är släckt, då kommer ångesten och kryper tills jag är helt svettig, och sen försvinner jag in i minnen till en värld av misär, fastän jag inte lever så är jag fortfarande här. Jag andas, jag vill inte dö, jag vill bara inte leva om detta är hur jag ska leva. Paralyserad av skräck, av det förflutna, det blir handikapp för mig, det gör det svårt att acceptera även den som vill väl. Vissa vill faktiskt väl påriktigt och andra sabbar ditt liv, jag är bara försiktig inte paranoid, men vad fan, den som klappar på din rygg kan likaväl ha en kniv. då är det bättre att placera sig i rummet så att ryggen är fri. men jag är alltid den i centrum, alltid den i mitten, alltid den som syns och hörs. Vill inte ha tabletter, men tanken lockar mer och mer, den gör ju det när sömnlösa nätter blir veckor av ångest och svår deprission, resultatet av släktens förpestade blod.