vad gör man

fuckade ur efter Gårdsjö, var ute i 2 månader och inom 3 veckor var jag arbetslös, bostadslös o sov i en port i Borlänge,fullt ös medvetslös-stadiet med användning av amfetamin, familjelös (typ) , skuldsatt med pengar på mitt huvud i princip, skulder hos kronofogden på typ 80 papp, och sen vart det behandling igen. 12 steg i Kramfors, de va nice. va helt clean i 6 månader sen pallade ja inte med dem. dom ville bryta ner mig för att sedan bygga upp mig på nytt typ och de funkade inte riktigt för mig. Så jag drog. Nu, en månad senare, bor jag i Stockholm, inneboendekontrakt hos min morbror med stuga på gården. Har jobb som timvikarie som personlig assistent, får para av soc, röker hasch, väntar på att Kristoffer ska komma ut från behandlingen, sökt folkhögskola, betalat av mina skulder hos kronofogden, osv osv. allt flyter. Har tagit tre concerta idag och eftersom jag vart helt clean, inte ens druckit, på 6 månader så blir jag ju tvär snabb av de. hahaha men brasset har jag ju lyckats få fetaste toleransen på lol. röker hela tiden. de e nice. men pengarna räcker ej till, jaja.

saknar min pojkvän, inte träffat honom sedan oktober, snart 8 månader sedan.. shiiiiiittttt va lång tid endå. har inte knullat på alla dessa månader o herregud tur att han kommer hit snart.

Saknar er, familjen. Saknar hur det var förr.
Sturegatan, alltså den där lägenheten var grunden för all misär vi gått igenom, ni vet det va? sturegatan, det där året är grunden för ALL smärta i princip. Om vi bara visste vad som väntade oss när vi valde denna vägen i livet... det mest fucked up är att om jag kunde gå tillbaka och ändra allt... så vet jag inte om jag skulle göra det. ah shit eller.. den tiden var bland den bästa och värsta tiden i mitt liv, men jag hade er. vi hade varandra, alltid. oavsett. tillomed efter misshandel, rån och avslutade förhållanden, så hade vi varandra. det saknar jag, gemenskapen, familjen, det var verkligen som att vi hade blodsband , för ni vet när man bråkar med sin mamma eller typ syster eller nått så vet man att det fortfarande är familjen, och man kan vara hur osams som helst, man kan vara elak, men man vet ändå att det kommer lösa sig tillslut. För det är familj. Tryggheten, förståelsen och destruktiviteten. Vi hade gemenskap i vårat utanförskap. Ouff, det gör typ ont när jag tänker på det.
Jag har saknat det varje dag, men inte för en sekund har jag önskat mig det tillbaka.