drugs is the answer

Jag har tänkt mycket de senaste dagarna på en massa saker, inte för att min hjärna i vanligfall inte går i 1000 men endå. När jag var och tittade på familjehem i Torsdags så träffade jag endast mannen som bodde där, inte hans fru. Och han var nykter beroende, han ansåg att man kunde finna vägar att klara av vardagen utan medicinering, då menade han ju såklart riktig medicinering mot ADHD. Eller överlag för bokstavskombinationer, men just i detta fall pratade vi om ADHD. Jag sa att jag ville ha medicin eftersom att jag anser att jag behöver det, jag anser att min vardag blir lättare, mer aktiv och mindre ångestfylld. Och det gör jag verkligen. Jag behöver inte ta ADHD medicin bara för att få ha någon form av substans i mig, utan för att den faktiskt hjälper. Men det är just detta jag har tänkt på under de senaste dagarna. Tänk om det faktiskt bara är så att jag intalar mig själv att jag behöver det? Och att jag egentligen inte behöver det mer än psykiskt? Jag vet faktiskt inte.
Jag vet att jag alltid mått bättre för stunden så länge som jag har droger i mig, av vilken form som helst.Det spelar ingen roll om det är piller så som benso, imovane, iktrovil, eller lyrica. Om det är benso eller opiater, det spelar ingen roll heller om det så är spice som vi ganska väl känner till i dagens samhälle eller om det är cannabis. Det spelar ingen roll alls. Men sen i slutändan, om man tänker långsiktigt, så mår jag ju kasst som fan på grund av alla dessa substanser. Men det är ju till största del för att jag har fått lov att jaga drogerna. Eller ja, drogerna har jag inte haft problem med att hitta, det är ju pengarna jag har jagat. Inget kommer ju gratis här i livet och speciellt inte knark.
Ett scenario som utspelat sig ganska ofta under de senaste åren är ju det att jag vaknar upp på morgonen och känner genast att jag behöver droger, mina första tankar handlar om hur jag ska få tag på pengar till detta.
Jag letar i timmar för att få tag i pengar och oftast har jag fått det på ett eller annat sätt. Men det har ju bara varit nån enstaka hundralapp och det kommer man inte långt med. Så efter att jag rökt eller snortat upp dessa pengar så har jag fått lov att tänka om. Hur ska jag nu få tag i mer? Jo jag har funderat och varit på väg flertal gånger att råna människor, butiker, köpcentrum eller till och med kranen jag tänkt handla av. Detta är ju såklart påfrestande för både kropp och själ som jag antar att vem som helst förstår, men grejen är ju den att detta inte hänt en gång. Utan varje dag. Varenda dag jag vaknat. Har det varit likadant. Samma. Samma gamla. Same shit different day.
Detta får mig att fundera. Är jag en beroende? Jag är en beroende. Men av vad? Är jag beroende av att ha substanser i min kropp? Kanske är det så. Och kanske kommer det bli så. Och kanske, kanske kommer jag få leva så i resten av mitt liv. För att fungera som en vanlig individ. Men hur kan det vara vanligt? Det är ju inte vanligt att behöva trycka i sig medicin efter medicin för att kunna vakna, leva, äta, sova… orka. Det ska inte behövas ett flertal mediciner för att orka leva. Men vissa av oss, kanske fler än vi tror, behöver detta. Vissa av oss är födda som beroende. Vissa av klarar inte av vardagen. Vissa av oss, är inte som alla andra är. På en rad olika sätt. Men man lär sig nog leva med det. Ännu är jag bara 17 år, inte ens myndig, och kanske, men bara kanske, så lär jag mig att leva med mig själv.
-även om det känns hopplöst just nu.