utdrag från förra året

Jag har mycket att tänka på. så jag skriver av mig lite här iallafall, skitsamma.
Min största rädsla var att du skulle se mig på det sättet jag ser mig själv. Och det gör du nu. Du kallar mig saker, du börjar se de dåliga sidorna i mig mer och mer.
men det jag undrar fellas, har du någonsin saknar någon? Har du någonsin saknat någon med varje centimeter av eran kropp? Har ni någonsin saknat någon så mycket att om du hade haft pengarna, så hade du satt dig på första tåget eller tagit en taxi för att få träffa personen? Saknat någon så bara ni tänker på honom/henne så svider det till i hjärtat, det svider till i själen och i magen. ni känner en ångestklump i magen för ni älskar och saknar personen så jävla mycket, man bara känner hur det känns som att nån tryckt in en kniv i hjärtat på en och bara vrider om hela tiden? Har ni någonsin saknat en person så mycket? för det har jag. det gör jag, verje dag. varje timme och minut, sekund och ögonblick saknar jag honom så mycket. den personen ni vet, som man inte kunde hålla tårarna tillbaka för, varje gång man träffade den. man ville bara sätta sig och gråta av lycka. och man kunde verkligen se fram imot att träffa denna personen.
Man vet att denna personen känner likadant för en själv vilket gör det ännu mer underbart. så mycket kärlek det finns omkring än. man älskar, man saknar, man skrattar och gråter med denna person och inget har någonsin kännts så bra som med denna person.
Men sen en dag. så händer det där. Nån av er gör bort sig, man bråkar och det blir en ond cirkel. man klagar lite mer på varandra än vad man brukar och tillslut är det över. Man helt enkelt inser att man borde göra sut för att den andra ska må bättre.
Och man själv har inte kommit över personen i fråga, man har inte ens gått vidare litegrann. saknaden är inte permanent men den kommer och går hela tiden. man pratar lite då ch då och försöer lösa det men man blir bara osams. men tjaffsar och försöker att förstå varför den andra peronen blev som den blev.
Jag har alltså inte (mycket lättare att prata med ordet ''jag'' och ''du'') gått vidare. och det verkar inte du heller ha gjort. ingen ser att du har gått vidare heller, och alla vill att det ska lösa sig och bli bra.
Men sen den där dagen, när jag ringer dig och du kallar mig äcklig och hora, du kallar mig saker jag aldrig trodde du skulle säga till mig. och du har hittat den där nya tjejen. men jag förstår hon är mycket finare, smalare och snällare än vad jag någonsin var. hon är mycket bättre helt enkelt. hon är den där personen som du alltid drömt om. och du har glömt bort mig.det är iallafall så det verkar vara.
jag börjar inse att det aldrig kommer bli du och jag igen. jag börjar inse att det är dags att släppa taget om dig och bara låta dig vara lycklig. för jag älskar ig och om du blir lyckligare utav att inte ha mig i ditt liv så bör jag låta dig vara. jag vill se dig lyckas, och jag vill vara den som hjälpt dig till toppen. men ibland i dessa svåra studer måste man inse att jag inte är din livsglöd längre. jag är inte den personen du ger ditt hjärta till.
att låta någon älska en, handlar om tillit. att lita på personen till 100% och att kunna låta ens hemligheter vila i den andra personens famn. och hoppas på att det stannar
att älska någon, är som att låta någon hålla en pistol mot ditt huvud och hoppas och lita på att den inte trycker av.
men det va precis vad du gjorde, .
jag ska aldrig igen, låta någon hålla pistolen mot mitt huvud.
jag ska aldrig igen lita på någon till 100%
jag ska aldrig mer bli kär.
för människor är svin. människor är elaka. och människor gör allt, för att se dig bli skjuten i huvudet.

tänk om saker och ting inte händer av en anledning..
vi kanske bara letar efter ett sätt att få kontroll över det kaoset som finns runt omkring oss.
vi kanske ger mening åt någonting som igentligen inte har nån mening,
vi kanske knyter oss fast vid hoppet så mycket att vi glömt bort verkligheten..
tänk om vi har fel, och att det inte finns något som är ''meant to be''.
vi är kanske bara tomma själar som vandrar omkring och hoppas och tror, oavbrytligt att det kommer bli okej i slutet.
tänk om vi har lurat oss själva att allt kommer vara bra i slutet oavsätt vad, bara för att vi inte ska behöva inse faktan att det kanske inte kommer vara det?