han är min nu

Han är min nu. Han är min nu. Han är bara min nu. Jag är hans nu. Jag är någons. Jag är Kristoffers.
Det känns så bra att få det sagt. Att veta att jag kan vara lugn nu. Jag vet att han är min, inte hennes. Jag hoppades på detta, samtidigt som det var det sista jag ville. Jag var så rädd för att falla tillbaka, att jag skulle få tillbaka det livet jag hade förra året. Bo runt på olika ställen, fundera varje dag på hur vi skulle få tag på pengar till mat. Var vi skulle sova nästa natt. Jag var så himla rädd. Det har gått tillbaka till det en del, men jag inser samtidigt att det är så sjukt värt det, så länge som det är med honom.
Men jag förstår fortfarande inte. Jag vet inte, hon har skrivit brev, hon har skrivit på facebook, hon har kommenterat bilder på mig och honom. Och det enda hon vill är att göra honom ledsen, att ge honom ångest. Hon skriver till honom ’’Lilla lilla älskling, hur kan du vara en sådan bedragare? Är hon skönare än mig? Är hon bättre än mig? Lilla älskling, jag älskade ju dig’’
Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte att han ska se det.
Inom en snar framtid så kommer Kristoffer bli insatt på anstalt. Fängelse. Åklagare yrkade på 1,5 år. Och vad ska jag ta vägen då? Vad ska jag göra då? Kommer man få hälsa på honom? Får man ringa honom? Får han åka på permission? Jag vet inte faktiskt, och det gör ingen annan heller.
Jag vet inte ens, jag är osäker och det får mig att må dåligt. Jag vill inte må dåligt pga min osäkerhet för jag vill inte vara osäker på honom, med honom, överhuvudtaget. Jag vet att jag älskar honom och att han älskar mig, det är det enda som spelar någon roll. Jag vet inte. Det är svårt. Jag är ledsen. Ni ska inte behöva se detta, jag ska inte behöva känna detta. Nej, nu blir det fel. Allt blir fel. Förlåt.
Förlåt för.. skitsamma. Förlåt.