Förlorad & förkrossad

Hur kan detta ens hända mig?
Jesper och Viktor har bott hos mig i typ två veckor nu då de båda rymt från sina behandlingar men nu har polisen tagit dom båda två. Iallafall, sen har mamma varit i Stockholm och kom hem igår, vad gör hon det första hon gör? Jo hon slängde ut mig. Jag är inte välkommen hemma hos henne mer eftersom jag är en liten jävla looser till unge och inte klarar någonting själv, men vad fan vet hon? Vad fan vet hon.
Sen har jag börja drömma massa sjuka drömmar om Kristoffer och jag orkar inte, för drömmarna är så verkliga så när jag vaknar tror jag att det har hänt, det som jag drömt. Hm, sen vet jag inte om jag ska satsa på Gustaf eller inte? Alltså, jo han är typ underbar och sånt, han hämtade mig klockan 03 inatt då jag blev utslängd så jag är hos honom nu men han är å jobbar i rättvik. Jag är typ för osäker på allt och alla och jag orkar inte med mig själv som så, det är inte kul att gå omkring och kolla sig över axeln stup i kvarten, trots att det aldrig är någon bakom mig.

Levande begravd, dövar mig med spriten tills min lever lägger av. För jag lever i en stad där ingen ser de fel dom har, de som lider i det tysta blir fler och fler per dag. Ibland känns livet som ett spadtag i frusen jord men jag behöver ingen hjälp, jag gräver mig min egen grop.
Har man inget gott att säga kan man gott hålla käft. Min psykolog säger att jag måste ändra mitt liv, jag måste ta min medicin innan mitt liv är förbi men fuck it. Alla jag känner mår precis som jag, dom går och käkar sina jävla lyckopiller men endå mår dom skit, precis som jag. Jag vill inte ha några imovane, inga noct, inga valium, men vem försöker jag lura? Det är det enda jag vill ha, ta, va. Men det är ju så det är, inga raka svar, det enda som jag får är mediciner, psykofarmaka är ju typ gud för en sån som jag, cipramil blir typ mina nya vitaminer. Jag är den som ligger sömnlös på nätterna när ljuset är släckt, då kommer ångesten och kryper tills jag är helt svettig, och sen försvinner jag in i minnen till en värld av misär, fastän jag inte lever så är jag fortfarande här. Jag andas, jag vill inte dö, jag vill bara inte leva om detta är hur jag ska leva. Paralyserad av skräck, av det förflutna, det blir handikapp för mig, det gör det svårt att acceptera även den som vill väl. Vissa vill faktiskt väl påriktigt och andra sabbar ditt liv, jag är bara försiktig inte paranoid, men vad fan, den som klappar på din rygg kan likaväl ha en kniv. då är det bättre att placera sig i rummet så att ryggen är fri. men jag är alltid den i centrum, alltid den i mitten, alltid den som syns och hörs. Vill inte ha tabletter, men tanken lockar mer och mer, den gör ju det när sömnlösa nätter blir veckor av ångest och svår deprission, resultatet av släktens förpestade blod.