KOMPLICERADs blogg

Vandrade nyss hem från jobbet i sällskap med dunder och brak från himlen. Så slog tanken mig; Möjligheten att blixten slår ner, på mig. Då skulle jag förmodligen dö. Spontant smög sig ett leende fram, för jag vet att om det skulle hända skulle jag ändå dö rimligt lycklig. Jag har gått från rullstol till gående, arbetslös i Piteå från arbetande student i Uppsala, misslyckad student till fastanställd i Schweiz, sett liv avslutas och nya påbörjas. Känslan av att våga försöka misslyckas, och lyckas mest misslyckas, plötsligt blir att lyckas? Hur, var, när hände det egentligen?

I helgen ska jag ääääntligen få dricka alkohol igen och se bla. Die Antwoord live och jag känner mig så jävla fysiskt, och psykiskt, stark just nu. Nästan lite för mycket. På snudd till hybris. Jag klagar iofs inte.

Godnatt alla fina<3

Vad definierar mig?

Jag har vuxit som människa efter bara ett år, och känner mig utbytt av mig själv. Allt jag lärt mig, fått erfara; jag har vridit livet och mig själv ur olika perspektiv för att bäst kunna anpassas till ett hälsosamt välmående i livssituationen jag för stunden befinner mig. Och det har fått mig att tänka.

Tidigare definierade jag mig som tystlåten, nykterist, asocial och var intresserad i ämnen så som arkeologi, svenska, djur, historia och insekter.

Idag skulle jag definiera mig som pratglad, social, alkoholist och är intresserad av världen, psykologi, döden, liv och kärlek.

Även om den gamla jag inte helt försvunnit så känner jag mig inte som samma person som jag var för ett år sen - och verkligen inte samma som jag var för fem år sedan. Sedan kommer frågan; Har jag bokstavligen blivit utbytt efter fem år? Jag vet inte, det är ju fortfarande en hel del oklar forskning i hur celler byts ut i människokroppen, men säg att vi går efter vandringsmyten på sju år. Vem är jag efter det?

Vad definierar mig? Jag funderade på minnen, men även de bästa minnen kan svika efter tid. Sedan funderade jag på känslor, men även de kan besegras av vår vän, eller fiende, tiden. Det enda jag kan tänka på som alltid kommer att vara konsekvent hos mig är min ständiga undermedvetna och medvetna jakt efter något spirituellt större. Men hur kan det definiera mig som person?

För att överlevnad kräver förändring, och det innebär nytt sätt att tänka; nya perspektiv, ny lärdom, nya fakta, nya intressen, föränding av attityd osv.

Hur definierar du dig själv?

Jag vaknar trött. Går till jobbet trött. Jobbar trött. Åker hem trött. Chillar med vänner trött. Går och lägger mig i sängen trött. Kan inte somna. Repeat.

Känslan av att växa upp är så konstig. När jag ser alternativa ungdomar på stan känner jag en viss gemenskap, samtidigt blir jag lite irriterad över hur ovetande de är och tycker lite synd om dem. En reflektion av ett ungt jag, ungefär. Inte för att alla är lik mig när jag var ung, men gud vad jag vet hur det är att vara i den åldern och inte riktigt passa in. Så man skapar en egen väg. The road of I dont fucking care, vill jag nästan kalla den.

Jag påstår inte att jag är gammal och vis, även om jag kanske är det. Men bara hur jag ser på mig själv under ett växande stadium är helt otroligt. Hade min personlighet uttryckt sig i mitt utseende hade jag alltid varit naken och långt risigt hår att gömma ansiktet bakom. Lite som i en i skräckfilm. Eller som ronja rövardotter fast alltid naken.

Livet är inte som det ser ut att vara, det är så mycket mer. Jag har svårt att uttrycka mina drömmar till samhällsverklighet då min hjärnskada gör det otroligt svårt för mig att läsa(upp mina betyg/böcker) men jag tänker inte stoppas där. Jag ser mig själv som en intelligent, fri, vild, självständig och skeptisk själ fast i en tid där mitt tålamod testas konstant. Jag ser mig själv ständigt stå inför nya prövningar och bär alltid huvudet lågt om än jag allt för ofta ser ner på andra.

En del säger att jag passar in på psyket, andra att jag är hög. Jag sörjer att den renaste av medvetenhet ska liknas vid en sjukdom/fel. Jag tycker det ska vara okej att prata om liv. Okej att prata om död. Om religion, sexism, feminism, krig, politik, universum och det övernaturliga utan att följa normens värdering om ämnet.

Nu är jag påväg till jobbet och ska höra allt om hur min kollega var på date med en superrik man(men då hon inte vill framstå som en gold digger måste vi problemlösa). Det blir ju roligt. Att få känna sig normal en liten stund. Att passa in.

Förstår att livet är en irrelevant grej att skuldbelägga eftersom man i många möjliga fall kan forma det lite som man vill. Jag ifrågasätter dock verkligen hur min gångbana för livet sett och ser ut - jag har verkligen träffat mannen i mina drömmar nu och om två veckor kanske vi aldrig ses igen? Jag jobbar som servitris och har tagit ett års studieuppehåll nu för att min klass var dum i huvudet och min motivation låg på noll. Ska jag forsätta med mina studier? Eller ska jag hoppa av? Hur mycket tid har jag, hur mycket tid vill jag ge? Vill jag jobba som servitris? Kan jag spara pengar på det? Pengar till vad?

Jag vill inte bli 35 år och stå kvar och stampa på samma mark jag gör nu. Jag vill iväg. Men var? Och hur? Motivationen är inte stark nog för att jag ska kunna trotsa den trygghet jag på något sätt byggt upp här. Den där tråkiga förbannade tryggheten som hindrar mig från att utforska, experimentera, leva. Fan ta den.

Min vilja och dragningskraft för att göra något sådant dumt som att utmana min trygghet har lett till att familjen och vänner tagit avstånd - de är inget vidare stöd längre. Men det är trots allt jag som har kontroll över mitt liv; Vad vill jag göra? Vad prioriterar jag? Vad vinner jag på? Vem gör jag det för?
Hur mår jag?

Ska bli jourhem åt en hund från Spanien!

Äntligen får jag göra någon nytta i detta liv. Den 15e december ska jag hämta honom från arlanda och sedan bara ösa kärlek över honom!

Efter att varit med om att en unghunds liv tagits för tidigt tänker jag nu rädda en unghunds liv från att tas för tidigt.

För dig, Colin <3

Anser ni att feminism kämpar för kvinnors rätt att se ut de vill utseendemässigt(dvs. Kort hår, långt hår, tjock, anorektisk, vältränad, lång eller kort)?

Idag fick jag höra att min personlighet påminner mycket om en weed smokers. Tar dagen som den kommer, ingen stress, ensamvarg, optimistisk realist, lite trög i huvudet och aldrig hetsig. Ja, det stämmer nog. Som om man har gett upp livet och bestämt sig för att bara åka med och njuta av allting som finns kvar att njuta över.

Nu ligger jag hemma i soffan och lyssnar på reggae i maxad volym och tänker att, nej, en komplimang som weed smoker är nog inte så farligt ändå. Det är ju ganska nice. Jag känner mig jävligt nice iaf.

Eftersom alla frågar så skriver jag det här.

Jag ogillar grupperingar. Finns inget tydligare svar än så. Människor i massa slutar använda huvudet, hetsar varandra till välmående. Fyfaaan.