Känslor

Känslan av att växa upp är så konstig. När jag ser alternativa ungdomar på stan känner jag en viss gemenskap, samtidigt blir jag lite irriterad över hur ovetande de är och tycker lite synd om dem. En reflektion av ett ungt jag, ungefär. Inte för att alla är lik mig när jag var ung, men gud vad jag vet hur det är att vara i den åldern och inte riktigt passa in. Så man skapar en egen väg. The road of I dont fucking care, vill jag nästan kalla den.

Jag påstår inte att jag är gammal och vis, även om jag kanske är det. Men bara hur jag ser på mig själv under ett växande stadium är helt otroligt. Hade min personlighet uttryckt sig i mitt utseende hade jag alltid varit naken och långt risigt hår att gömma ansiktet bakom. Lite som i en i skräckfilm. Eller som ronja rövardotter fast alltid naken.

Livet är inte som det ser ut att vara, det är så mycket mer. Jag har svårt att uttrycka mina drömmar till samhällsverklighet då min hjärnskada gör det otroligt svårt för mig att läsa(upp mina betyg/böcker) men jag tänker inte stoppas där. Jag ser mig själv som en intelligent, fri, vild, självständig och skeptisk själ fast i en tid där mitt tålamod testas konstant. Jag ser mig själv ständigt stå inför nya prövningar och bär alltid huvudet lågt om än jag allt för ofta ser ner på andra.

En del säger att jag passar in på psyket, andra att jag är hög. Jag sörjer att den renaste av medvetenhet ska liknas vid en sjukdom/fel. Jag tycker det ska vara okej att prata om liv. Okej att prata om död. Om religion, sexism, feminism, krig, politik, universum och det övernaturliga utan att följa normens värdering om ämnet.

Nu är jag påväg till jobbet och ska höra allt om hur min kollega var på date med en superrik man(men då hon inte vill framstå som en gold digger måste vi problemlösa). Det blir ju roligt. Att få känna sig normal en liten stund. Att passa in.