Ensam är stark

Idag var en tung morgon då jag kontinuerligt hade mardrömmar, vaknade upp i svett och ångest för att somna om i en ny mardröm. Klockan 11.30 bestämde jag mig för att gå upp, men utan ork i varken huvud eller kropp. Lägenheten stökig, disken full, tvätten full. Ingen motivation till att göra NÅGOT. Jag satte mig ner och övade lite calligraphy då det på något sätt ändå fick tiden att ticka utan att jag la märke till det. Efter en liten stund, efter några koppar kaffe, kom lite kraft tillbaka. Jag insåg plötsligt hur bra jag faktiskt har det. Låter kanske klyschigt, men sant. Jag vill kunna vara stark ensam. Jag vill kunna vara en inspiration för andra som har det svårt. Jag vill inte tycka synd om mig själv. Jag vill kunna ta hand om andra. Har jag inte genomlidit nog mycket i mitt liv för att kunna använda det och vara tacksam över vad jag nu har? Jag tycker det.