Hederas blogg

Sorgsen äro det vackra,
Låt döden sjunga om hopp
Vad gör jag nu?
När ingen gör ingenting.

Vad är mitt liv utan en sjukskrivning? Inte vet jag och det vet inte du heller.

Nu sitter jag här på min utrullade yogamatta eftersom att jag tror på att grunda mig själv. Och så är jag tidigare estet och jag äger inte heller en soffa.
Jag blev vidareskickad till läkare för bedömning av "uppvarvning". Min psykolog frågade om jag kände mig hypomanisk och jag berättade att jag är så pass ny till bekantskap när det gäller bipolär, så jag vet ärligt talat inte. "Kanske." Visst att jag har levt i den länge, namnet är bara inte lika gammalt. Eftersom att jag är osäker på hur min landning kommer att se ut så föreslog min läkare två veckor hemma.

Jag måste sluta döma mig själv, och jag behöver att jag inte ställer krav på mig allra mest. Jag ägnar mycket tid åt sådan huvudbry, framförallt när jag tror att de slår ut varandra istället för tänka att de spelar i olika ligor. "Skriv dagbok om sånt här" uppmuntrar jag mig själv, och överrumplas av allt annat jag behöver skriva ned. Kalenderanteckningar, poesi, eventuella utkast till en bok - som till 200% kan likna Liftarens Guide till Galaxen, och samtidigt inte -, noteringar till DBT. Med mera.
Nu när jag tänker efter. Jag var sjukskriven i sammanhängande fyra år en gång. Det är fyra långa år bestående av tung medicinering, påtvingad vila och självutveckling. Jag kom ut som en mycket trygg person ur det och jag saknar henne. Jag behöver henne.
Och bara jag kan hjälpa mig själv.

Jag inser mer och djupt att jag låter andra komma åt mig. Det finns varianter av att släppa in någon och utan en portvakt stänger jag helt och hållet när jag tappar bort mig i mitt eget hem. Det är jobbigt att känna att även omtyckta gäster blir för mycket. Det gör mig glad att vissa står kvar.

Nu ska jag ta min potatissäck till sängen. Jag bär en naturfärgad linne-klänning så jag liknar en bondpojke i nattsärk. Det är en syn för sinnet när man redan undrar vad som förssiggår.

Går du in i en butik en kvart innan de stänger, utan att veta vad du ska ha, eller låter du isåfall bli?

Hon löpte i 4 dagar och hon såg till att göra det ordentligt.

Det är mulet, behaglig kyla och friskt i luften idag. En av mina favoriter.
Favoriter, som i färgen blå och tacos på fredag. Ja, visst är det intressant, alla dessa mönster? Att allt hänger ihop och att en insats här kan göra förändring till där. Från vårat minus till superplus.

Idag ska jag målartvätta och förbereda för färg: beige.

Aldrig i mina snart 28 år. Katten löper mig vaken om nätterna. Hon skriker nästan alla dygnets timmar, hon ger mig 2 till att sova. Aaooouuuu aaaaaoooooou aaaaaaoooouuuuuuuuu.

Jag tror att jag för ett år sedan nådde min kulmen av destruktivitet. Med optimism, och med ett ord vars innebörd jag inte riktigt har förstått förrän nu. Och när jag försöker att minnas tillbaka kommer jag bara ihåg känslan av att vara fast i spiral nedåt, likt en vattenvirvel och jag kunde inte göra annat än att kapitulera till det.

Det är ett minne. Så har jag ett till och det samverkar med det andra. Det berättar för mig att jag kämpade för mitt liv och att jag tog varje chans till krafttag även fast jag inte orkade.
Jag älskar kroppen för det. Hjärnan kan vara trött och då gör kroppen allt vad den kan för att ge den energi, vice versa. Så kanske hamnade jag då där i en spiral för att jag länge lärde mig älska kroppen och hjärnan fick hoppfullt bara följa efter, längtansfull av uppmärksamhet och kärlek.

Ja, mina älskade liknelser berättar en historia om en människa som för ett år sedan krälade upp ur havet till säkerhet på land. Samma människa återhämtade sig och använder nu samma vatten till överlevnad idag.

Du gestaltar ljudet
ur en sjö beklädd av is
En kärlek i mig vaknar
hon vibrerar ut i sång

I ett djupare andetag
ligger sommarens lustfyllda hopp
Hon påminns om det som vore
Då ängslan fyllde en silkeslen kropp


//

Det går väl okej alltsammans. Jag mår bra ömsom dåligt, precis som vanligt förutom skillnaden mellan då och nu när jag försöker lista ut varför jag mår som jag gör och tar itu med det om det behövs. Jag uppmärksammade en manisk episod rätt nyligen och fångade upp mig själv. Det känns tryggt och lite spännande. Jag ser fram emot att se vad som döljer sig i framtiden.

Jag har varit i minnen och rotat. I hjärnan såklart. Och även fast jag inte kan återskapa verklighet så är det ganska skönt att befinna sig i min version av den. Så jag behöver bara komma ihåg att skilja på då, och nu.

tycho + havet = hur jag föreställer mig fridfullhetens ansikte

- Jobbat
- Gjort en saffranscheesecake med min syster
- Promenerat genom halva Visby
- Rakat håret