Vadar genom sorgers vatten. Jag lärde mig tidigt att simma.

Vad är mitt liv utan en sjukskrivning? Inte vet jag och det vet inte du heller.

Nu sitter jag här på min utrullade yogamatta eftersom att jag tror på att grunda mig själv. Och så är jag tidigare estet och jag äger inte heller en soffa.
Jag blev vidareskickad till läkare för bedömning av "uppvarvning". Min psykolog frågade om jag kände mig hypomanisk och jag berättade att jag är så pass ny till bekantskap när det gäller bipolär, så jag vet ärligt talat inte. "Kanske." Visst att jag har levt i den länge, namnet är bara inte lika gammalt. Eftersom att jag är osäker på hur min landning kommer att se ut så föreslog min läkare två veckor hemma.

Jag måste sluta döma mig själv, och jag behöver att jag inte ställer krav på mig allra mest. Jag ägnar mycket tid åt sådan huvudbry, framförallt när jag tror att de slår ut varandra istället för tänka att de spelar i olika ligor. "Skriv dagbok om sånt här" uppmuntrar jag mig själv, och överrumplas av allt annat jag behöver skriva ned. Kalenderanteckningar, poesi, eventuella utkast till en bok - som till 200% kan likna Liftarens Guide till Galaxen, och samtidigt inte -, noteringar till DBT. Med mera.
Nu när jag tänker efter. Jag var sjukskriven i sammanhängande fyra år en gång. Det är fyra långa år bestående av tung medicinering, påtvingad vila och självutveckling. Jag kom ut som en mycket trygg person ur det och jag saknar henne. Jag behöver henne.
Och bara jag kan hjälpa mig själv.

Jag inser mer och djupt att jag låter andra komma åt mig. Det finns varianter av att släppa in någon och utan en portvakt stänger jag helt och hållet när jag tappar bort mig i mitt eget hem. Det är jobbigt att känna att även omtyckta gäster blir för mycket. Det gör mig glad att vissa står kvar.

Nu ska jag ta min potatissäck till sängen. Jag bär en naturfärgad linne-klänning så jag liknar en bondpojke i nattsärk. Det är en syn för sinnet när man redan undrar vad som förssiggår.