Alla män har nog EIPS, om man frågar min f.d. arbetsgivare

Nu när jag har landat ordentligt i depression efter min uppsägning tänkte jag passa på att dela med mig av en av många många saker min chef uttryckte sig om under tiden jag jobbade för henne.

Jag avslutade precis en ett års lång kurs i DBT och har därför haft avsatta dagar för detta i mitt arbetsschema. Min chef ville ha ett FLEXIBELT schema så därför fick jag många gånger påminna henne om mina tider för detta.
Så, vid ett tillfälle stod vi på jobbet tillsammans och jag påminde henne om mitt möte. Utan att bekräfta tiden frågade hon rätt på (samma fråga som många gånger tidigare): vad är det du gör egentligen? Vad gör din diagnos?

Jag misstänkte att hon bara vill lära sig/bry sig (igen) och sade: det är en väldigt bred diagnos och det finns ingen med lika recept riktigt, enklast är att googla typ men för mig handlar det mest om miljö och biologisk känslomässig sårbarhet.
Och för att beskriva MILJÖ använde jag det enklaste exemplet som DE FLESTA ändå kan föreställa sig påverkar en människa, och sade: till exempel som att växa upp med nån som sårar en fysisk/psykiskt.

Då sade hon, first thing: jaha! Ja, då måste ju typ alla män ha samma diagnos för de är ju känt förtryckta och tyglade som barn.

Jag vet inte på vilka fler sätt man kan ta det förutom som snällast att hon är inkompetent och/eller naiv. Jag blev helt stum i alla fall. Jag fick inte tiden bekräftad så jag fick fråga igen på sms nästa dag.

Nu är jag som sagt deprimerad, självuppsagd och sjukskriven. Undvik arbetsplatser med nybörjar-chef, små företag, utan kollektivavtal, där man till exempel blir skuldbelagd för att vara sjuk. Inom loppen av de senaste 4 månaderna har jag jobbat med feber, halsfluss, bruten hand, magsjuka, suicid, panikångest, yrsel, migrän (hon gav mig en liten flaska med pepparmintolja mot migrän, i mean cute but nah woman) och näsblodet blev min queue att lämna.

Have a good!