följsamt

Jag tror att jag för ett år sedan nådde min kulmen av destruktivitet. Med optimism, och med ett ord vars innebörd jag inte riktigt har förstått förrän nu. Och när jag försöker att minnas tillbaka kommer jag bara ihåg känslan av att vara fast i spiral nedåt, likt en vattenvirvel och jag kunde inte göra annat än att kapitulera till det.

Det är ett minne. Så har jag ett till och det samverkar med det andra. Det berättar för mig att jag kämpade för mitt liv och att jag tog varje chans till krafttag även fast jag inte orkade.
Jag älskar kroppen för det. Hjärnan kan vara trött och då gör kroppen allt vad den kan för att ge den energi, vice versa. Så kanske hamnade jag då där i en spiral för att jag länge lärde mig älska kroppen och hjärnan fick hoppfullt bara följa efter, längtansfull av uppmärksamhet och kärlek.

Ja, mina älskade liknelser berättar en historia om en människa som för ett år sedan krälade upp ur havet till säkerhet på land. Samma människa återhämtade sig och använder nu samma vatten till överlevnad idag.