diskodrifts blogg

Igår kapade jag av min lugg. Vid det här laget bör jag ha fått ångest över det, men jag är fortfarande jättenöjd. Jag läste upp min dikt om utanförskap för klassen idag och alla uttryckte att den gillades mycket, en sa att hon började gråta lite. Åh gud vad ni är fina :<< kände mig jätteuppskattad hela dagen sen och folk lyssnade på vad jag hade och säga och åh mmm.

Ikväll ska jag gå på konsert. Skolan brukar ordna så att vi får gratisbiljetter från UKK.
I vanligt fall hade jag nog inte gått på något som det här:

Men jag ser det som en chans att få uppleva lite nytt. Sen finner jag sån här musik rätt avkopplande faktiskt. Det är som att träda in i en annan värld där jag inte hör hemma, och så sitter jag bara där, och lyssnar.

Men på tal om texten så känner jag att jag börjar hitta ett uttryck jag känner är eget och som känns bekvämt. Jag hade tappat det där under vintern. Det är väldigt trevligt och det gör mig motiverad till att skriva mer. Utveckling förnöjer.

På tal om utveckling så tänkte försöka mig på det här med självdistans när det kommer till bild.

Självdistans GET!

Idag har vi snackat politisk poesi och människor som gestikulerar starkt medan de läser upp sina saker. Bruno K Öijer var rätt ball. Lite vid sidan om skrev jag en dikt om en sysselsättning som är viktig för mig.

ojämna vardagar längtar efter svag prestation
vill inte ha förändring, vill inte ha fel
en beröring av plast smälter ihop när det behagas
och gör ens prestation, plötsligt hel

Heheheh. om pärlplatteläggning.

Har hängt med Alice och Matilda, vi spelade Katamari och hade det vansinnigt roligt åt att man kunde rulla en sumobrottare formad likt en rugbyboll och att det fanns en katt på sjöns botten med simglasögon och snorkel. Katten bara satt där och följde oss med blicken.
Efter det såg vi på Antikrundan. Det mest intressanta som visades upp var en stor byråliknande sak med illustrationer på dörrarna. Illustrationerna var från tidigt 1900-tal och gjorda av samma snubbe som haft stor medverkan i de animerade Disney-filmerna Snövit och Pinocchio. Mitt illustratörshjärta slog ett extra slag.

Nästa vecka ska jag fira Camillas halva födelsedag, och dagen därpå ska jag spela tantbingo hos en kompis.

Just nu känner jag glädjerus över att ha såna fina vänner. Jag ska spara dessa glädjerus i en burk.

(tog bort inlägget för att uppdatera texten lite)

Vi fick en rätt rolig uppgift idag i skolan. Man skulle välja en helt valfri bild och sedan skriva utifrån den.
Jag valde denna bild:



Lars ser reflekterande ut och det ser ut som han berättar om något. Jag skrev det här:

När jag började klä mig såhär visste folk inte vad dem skulle placera mig. Jag var ju inte transsexuell, och jag såg mig inte heller som transvestit. Att vara transvestit innebar visserligen att gå klädd i kvinnokläder, men jag såg inte varför det jag hade på mig var tvunget att anses som något könsexklusivt. Jag avskydde den barriären. Men jag var inte så bra på att förklara mig då och jag kan minas att det var väldigt viktigt för folk i min närhet att kunna placera mig i ett fack, och när det inte gick uppstod det en sorts frustration hos dem. Visste de inte var de hade mig ville de ofta inte ha med mig att göra alls.

Utanförskapet kom som en tyst och stilla våg. Jag märkte inte alls av den i början. Det var först efter ett tag jag började förstå att mina vänner var mindre positivt ställda till att bjuda med mig till deras tillställningar. Jag fick höra om födelsedagsfester jag borde ha varit på, men aldrig fått någon inbjudan till. Till en början var det väldigt svårt för mig att tackla det hela, och jag kände att jag stod inför ett val att fortsätta med det jag gjorde eller anpassa mig.

När jag kände mig som mest nere fick jag höra att det snackades bakom min rygg. Det kom inte som någon nyhet. Folk hade snackat bakom ryggen på mig förut men detta var första gången jag blev tilldelad en faktisk förolämpning. Det sades att mitt smink fick mig att se ut som en gammal tant. Vid det laget hade jag fått nog och jag var fast besluten till vad jag var tvungen att göra, men så sa min morfar en sak när jag var på besök hos honom nu senast. Något jag sent skulle gömma.
"Jag gillar din den där ögonskuggan du har. Påminner om David Bowie. Jag önskar jag vågade ha din stil när jag var ung, det hade jag passat i."
Morfar. Du anar inte hur mycket jag saknar dig. Mitt hjärta bankar för två.

Hej. Jag har tagit en gammal text och putsat till den lite, tänkte att det ska bli en kort serie av den sen.
Den ska innehålla hela texten och huvudkaraktären ska vara en liten svart fågel i kostym.

Uppskattar kommentarer åså puss.

/

Du ramlade in och det var ingen som hälsade på dig och du tittade dig omkring samtidigt som du höll hårt i dina väskor och alla tittade på dig utan att ögon möttes och ingen ville hjälpa dig med väskorna för du var av annan hy och annat träd.

Ett annat träd var en mening du inte förstod när den sades men du förstod att du var ovanlig här och du kollade på klockan fast du visste om tiden och du gick med markanta steg ut ur tågstationen trots att du hade väldigt ont i ditt ena ben och ingen ville hjälpa dig med väskorna och ingen ville se dig i ögonen.

Du stod utanför tågstationen och sträckte på dina vingar och flaxade en stund och det föll små lösa fjädrar och lite barr och folk sneglade och tyckte du var smutsig och men du var inte smutsig för du var bara lite barrig men det spelade ingen roll för ingen ville ändå se dig i ögonen.

En annan värld hade behandlat dig annorlunda men nu är du här och ingen vill låtsas vara artig för alla vill bara hem och ta hand om sina egna saker för alla har saker att ta hand om och ingen vill ens hjälpa dig spänna fast väskorna på ryggen så att du kan flyga iväg och sluta besvära oss här.

hei ja hetetr OLIVER å jag ska jästblogga här idag

d e så dyra priset på hund mat vaffö e d så ??? d e nåt ja tänker mkt på just nu.
anars e livet i Uppis ganska fint. ja ha en kompis han heter ERIK han e snäll mot mej å ger mej mkt kare and affekshion precis va ja behöver...får vaka öve hans skrivborr å ivbland sova i hans seng.
d e litte svårrt me hans liv åså just nu men ja merker at han sjunger gladare på sis tone d e najs ala ska ju va glada lr hur
så kera lyssnare fråge stelning NU

ska ala va glada ???
1. aa
2. nei
3. ba om ja får mat

åh kan inte nån köpa sån här till mej



älskar den mm men inte hundarna grrr

så va jör ja i Uppis? mit största job e å ta hand om min kompis ja e veldit bra på å va en bra kompis mm svarar på tiltal åså. men iblandd jillar ja å gå ut å gå lte okså men ja orkar ofta ba gå utanför dören. ja jillar å spela spel på dattan okså specielt harpan d e min favorit.

ne nu orka ja intemer

d e jobbit å skriva på sånna her stora tagnetbord

Ett gott humör inträffade då solen började gå ner. Allt det fallande ljuset rörde vid fick ett kolasåsfärgat filter över sig, vilket är en stark anledning till att detta är min favorittid på dygnet. Jag hade städat, och blev klar precis en halvtimme innan jag skulle med bussen. Så jag lade mig bekvämt i horisontellt läge på sängen och lyssnade ut skivan med Doktor Kosmos, som suttit i medan jag städade. Melodierna från CD-spelaren smakade bättre i det här ljuset.

Jag klev precis på bussen när jag insåg att jag hade glömt mitt busskort hemma. Det fick bli en sms-biljett igen, jag lyckades knappa in koden trots stelfrusna fingrar. Sedan satte jag mig längst bak i bussen. Hela bussresan funderade på hur det hade varit om bussen bara störtade ner i ett dike. Jag funderade också på om det fortfarande var extrapris på te i affären.

Mina matvaror rullade på bandet, och jag stod med kortet redo framför kortläsaren. Tvåhundratjugotre kronor? Det blir alltid mer än vad jag räknar med att det ska bli. Det sved lite extra den här gången, eftersom jag jobbat ganska lite den här månaden. Jag var nästan färdig med att packa ner allting i min slitna väska, innan det slog mig att jag tagit med mig ICA-tygkassen hemifrån. Jag drog fram den och gjorde om.

Jag såg bussen åka iväg när jag kom fram till stationen och förbannade min tunga tygkasse för det. På tidtabellen stod det att jag skulle få vänta i fyrtio minuter. En tanig man med stort och spretigt skägg och små runda glasögon ställde sig vid mig. Så jävla jobbigt att det blir mörkt såhär tidigt. Jag höll med. Jag ser att du har, eh... Man kan inte få en bärs? Jag svarade med tysta ord och gav honom en. Han tackade och frågade om jag inte ville dricka med honom, men jag svarade att det var för kallt. Med ett förstående nick öppnade han folkölen och halsade den. Han ställde sedan den tomma ölburken framför sina fötter och drog en lång suck. Jag noterade att på handen han höll ölen med satt det en tuggummi-tatuering. En enhörning. Det fick mig att le.

På bussresan tillbaka fantiserade jag om vem den skäggige mannen var, och vad för ett slags liv han hade levt. Och vad för ett slags liv han lever nu. Ett dåligt samvete gjorde sig närvarande när jag drog den snabba slutsatsen om att han var hemlös, eftersom han bar väldigt slitna kläder. Sedan tänkte jag på hans spretiga skägg, och på det faktum att min egen skäggväxt är näst intill obefintlig.

Jag värmde mina kalla fingrar genom att placera dem runt en kopp te. Jag satt vid köksbordet och lyssnade på radio, dom pratade om att alltfler väljare tycker att miljöpolitiken är den viktigaste frågan. Diskussionen surrade omkring mig utan att riktigt göra något intryck. Det kändes behagligt att bara höra på rösterna utan att lyssna till dem. Några få meningar lyckades komma in, men annars hördes mest bara ljud.
Den lågt hängande taklampans ljus gav mina händer en gulaktig färg. Ljuset flimrade, men på ett sätt som tycktes stämma överens med tillvaron. Jag satt vid köksbordet och stirrade på mina upplysta händer. På de tunna och korta hårstråna som annars inte gör sig synliga. Jag böjde mitt huvud närmare. Små spår av död hud på slitna knogar. Färgskiftningar. Gropar. Linjer. Prickar, och streck. Jag hade alltid ogillat mina knogar, men det enda jag såg nu var hur vackra de var.

Jag ska sluta blogga här. Nästan allt jag skriver här är en strävan efter uppmärksamhet. En eftersträvan som bara får mig att må sämre. Jag kan inte fortsätta försöka mata mitt bekräftelsebehov på det här sättet. Det håller inte längre.

Tjarå.

Min hjärna känns knastrig och lite bruten. Föreställ er att ni råkat bita sönder en tand och så knastrar det lite när ni trycker med käften. Så känns det i mitt huvud. Det är en äcklig känsla och jag försöker bli av med den, alternativt döva den genom att göra saker. En sak jag har gjort är att jag har filmat in en musikvideo med Stefan. Den tänkte jag släppa i samband med mitt albumsläpp. Sista klippet blev framförallt bra, Stefan ligger i snön på en brygga och byter färg. Det blev ett trevligt klipp.
Snart nu ska jag sätta igång och baka kladdkaka. Har bjudit över några skolkamrater för lite film. Trion från Belleville. En himla mysig rulle det.



Fransk animation at it's best. Jag har en grej för karaktärer med säregna utseenden och utdragna kroppsdelar. Det är bland det bästa jag vet.

Jag har förresten förstått att om jag vill få något gjort, då är det bara att göra det. Det har tagit väldigt lång tid att förstå men nu börjar det faktiskt sätta sig i ryggmärgen och bli ett automatiserat att tänka på. Egentligen har jag inte lust att göra någonting, jag vill mest bara ligga och försvinna in i min säng. Men lusten luras.

Topp 3-saker att göra när lusten luras:
- Dra ut och motionera
- Bjuda över några kompisar på kladdkaka
- Tända några värmeljus

Vadsomhelst kan ändra mitt humör, jag kokar en tanke och äter upp den med smör. Jag tror verkligen innerligt på att jag fixar min kamp, kampviljan har alltid funnits med mig, men nu är jag bara så jävla trött och vill gråta men jag ska inte gråta för jag ska baka kladdkaka.

Försöker nå.



Når inte.