Slitna knogar

Ett gott humör inträffade då solen började gå ner. Allt det fallande ljuset rörde vid fick ett kolasåsfärgat filter över sig, vilket är en stark anledning till att detta är min favorittid på dygnet. Jag hade städat, och blev klar precis en halvtimme innan jag skulle med bussen. Så jag lade mig bekvämt i horisontellt läge på sängen och lyssnade ut skivan med Doktor Kosmos, som suttit i medan jag städade. Melodierna från CD-spelaren smakade bättre i det här ljuset.

Jag klev precis på bussen när jag insåg att jag hade glömt mitt busskort hemma. Det fick bli en sms-biljett igen, jag lyckades knappa in koden trots stelfrusna fingrar. Sedan satte jag mig längst bak i bussen. Hela bussresan funderade på hur det hade varit om bussen bara störtade ner i ett dike. Jag funderade också på om det fortfarande var extrapris på te i affären.

Mina matvaror rullade på bandet, och jag stod med kortet redo framför kortläsaren. Tvåhundratjugotre kronor? Det blir alltid mer än vad jag räknar med att det ska bli. Det sved lite extra den här gången, eftersom jag jobbat ganska lite den här månaden. Jag var nästan färdig med att packa ner allting i min slitna väska, innan det slog mig att jag tagit med mig ICA-tygkassen hemifrån. Jag drog fram den och gjorde om.

Jag såg bussen åka iväg när jag kom fram till stationen och förbannade min tunga tygkasse för det. På tidtabellen stod det att jag skulle få vänta i fyrtio minuter. En tanig man med stort och spretigt skägg och små runda glasögon ställde sig vid mig. Så jävla jobbigt att det blir mörkt såhär tidigt. Jag höll med. Jag ser att du har, eh... Man kan inte få en bärs? Jag svarade med tysta ord och gav honom en. Han tackade och frågade om jag inte ville dricka med honom, men jag svarade att det var för kallt. Med ett förstående nick öppnade han folkölen och halsade den. Han ställde sedan den tomma ölburken framför sina fötter och drog en lång suck. Jag noterade att på handen han höll ölen med satt det en tuggummi-tatuering. En enhörning. Det fick mig att le.

På bussresan tillbaka fantiserade jag om vem den skäggige mannen var, och vad för ett slags liv han hade levt. Och vad för ett slags liv han lever nu. Ett dåligt samvete gjorde sig närvarande när jag drog den snabba slutsatsen om att han var hemlös, eftersom han bar väldigt slitna kläder. Sedan tänkte jag på hans spretiga skägg, och på det faktum att min egen skäggväxt är näst intill obefintlig.

Jag värmde mina kalla fingrar genom att placera dem runt en kopp te. Jag satt vid köksbordet och lyssnade på radio, dom pratade om att alltfler väljare tycker att miljöpolitiken är den viktigaste frågan. Diskussionen surrade omkring mig utan att riktigt göra något intryck. Det kändes behagligt att bara höra på rösterna utan att lyssna till dem. Några få meningar lyckades komma in, men annars hördes mest bara ljud.
Den lågt hängande taklampans ljus gav mina händer en gulaktig färg. Ljuset flimrade, men på ett sätt som tycktes stämma överens med tillvaron. Jag satt vid köksbordet och stirrade på mina upplysta händer. På de tunna och korta hårstråna som annars inte gör sig synliga. Jag böjde mitt huvud närmare. Små spår av död hud på slitna knogar. Färgskiftningar. Gropar. Linjer. Prickar, och streck. Jag hade alltid ogillat mina knogar, men det enda jag såg nu var hur vackra de var.