Önskningar och annat trams

Med sömntablett och en mycket trött hjärna lägger jag mig i sängen i hopp om lite sömn. Men ack. Jag blev besviken och lurad av medicinen jag fick. Nu sitter jag här, pigg som ett nötskal och kommer aldrig återvända till sängen.

Min sinnesstämning stördes av gift utan botemedel. Av en individ vars själ suger ut min. Ett gift som torkar ut mig helt. En individ som äter upp mig innifrån. Det är ingen trevlig känsla, det är inget pirr i magen och inget smygande leende som dyker upp. nej, ack åh nej. Det är ett gift som många kallar botemedel, men för mig är det gift, för jag vill inte. Jag vägrar samarbeta med detta gift. - Åh du Gud, få det att försvinna.

Jag försöker distrahera mina tankar någerlunda, tittar lite på det vita bandet runt min handled. En kod och mitt person numer. Mitt namn. Jag tittar runt om mig, leksaker pryder hyllor och golv. Till min vänster, ett par steg till vänster, ligger ett rum. Med en liten pojke i. Det gör mig sorgsen att en så liten människa ska behöva vara i denna oändliga kartong. Men leksaker finns det och glädjen glittrar runt om honom. - Han är oberoende.

Jag skulle nog lära mig ett och ett annat av denna makalösa pojk.

I denna otroligt ärila sinnesstämning som jag är i nu, måste jag erkänna att jag önskade att jag hade något mer att komma med än mina flummiga tankar. Jag önskar att jag kunde berätta för er att allt är bra och jag önskar att jag kunde lära er, det jag har lärt mig nu.

Men sanningen är den att jag inte ens minns gårdagen. Allting flyter ihop och jag smälter för att sedan bli bränd och tillagad. Nej, jag önskar nog allra mest att jag kunde sova.

Men ack, Gud har lagt sig innan mig och sover redan nu, inte vill jag väcka honom med mitt trams. Så jag ber till Reinfeldt och hoppas på en räddning.