Vår

Ååå nu är det vårkänslor i luften! Sol och fåglar som kvittrar. Snön har smält mycket och här ute i skogen så luktar det som det gör när våren är på väg!

Hade en väldigt tung dag igår.
Vi var förbi min bonuspappa och det var såklart mysigt som alltid, men det är såklart jobbigt att åka dit eftersom vi pratar mycket om mamma… och då blir det att jag tänker mycket på henne såklart, och sen är det svårt att sluta tänka på henne.

Mamma älskade våren.
Hon skulle ha pyntat med mysigt inför påsken, köpt nya blommor och städat fint…. och nu ser deras gemensamma hem väldigt stökigt ut. Mycket är ju lämnat så som hon fixade innan hon blev för sjuk, för två år sedan. Det är fullt med lådor eftersom han behövt städa ut mycket saker, medan annat är som en tidskapsel från hennes sista dagar. En påtaglig mix som illustrerar det kaos man känner inom sig av att ha fått hela sin tillvaro uppriven från rötterna, medan alla de finaste minnena ligger kvar orörda och heliga på något sätt. De känns nästan mer verkliga än något annat, för man har klamrat sig fast där på något sätt.
Klandrar honom inte alls för något av detta, men avsaknaden av henne blir ju så påtaglig - samtidigt som hon ändå finns i allting.
Gav en present till honom. En jättefin tavla av henne. Han blev mycket glad. Mycket skratt och mycket tårar.
Vi såg på gamla roliga videor av henne, när hon sjöng och dansade. Min fina fina mamma…. Usch vad fel det är att just hon är borta.

För alla som förlorat en förälder som man haft en såpass nära relation till som jag hade till min mamma så känner igen och förstår alla nog väldigt väl just den här processen - och för alla som inte än förlorat någon som är så närstående så är det något som ni kommer att gå igenom till slut. Det är ju en del av livet såklart. En klen tröst, men också något som gör att man orkar… att tänka att det är sådant som alla på något sätt behöver hantera, eller åtminstone de allra flesta.

Jag saknar mamma, och jag saknar mormor. Känner mig rätt lost utan dem. Tror inte att det är en del av mig som någonsin kommer att läka fullt ut… och det är kanske ok att det får vara så. Jag har så otroligt fina minnen av dem, och de lärde mig vad äkta kärlek är. Sådan kärlek som jag önskar åt hela världen, och tror att vi möter när vi till slut lämnar det här livet. Den där ändlösa och eviga kärleken som gör en näst intill religiös. Att stå inför den kärleken är det ultimata i universum av alla de krafter som finns. Ingenting är starkare - och jag känner att jag har fått uppleva den genom dem, och att jag ändå kan kanalisera den på ett sätt till min fru i vår lilla familj. Till henne och våra pälsbarn, våra nära och kära…
Och för det är jag evigt tacksam.

Men det går inte en dag utan att jag saknar mina två änglar. Världen har blivit en enormt mycket kallare och mer färglös plats utan dem. Det är så otroligt hemskt att det ska behöva vara så…

Livet är kort. Snart är det över, så man får bara ta tillvara på den tid som är kvar och göra det bästa av det. Det tänker jag försöka göra, så gott jag kan!
Det är helt ok att gråta och må dåligt, sakna och sörja.
Allt det för att man ska kunna ta tilllvara på nästa soliga dag och glädjas och skratta åt alla minnen, samt skapa nya minnen med nya fina människor - dels nära men också sådana som man inte ännu träffat.
Blickar framåt!

Sen kommer sommaren!