2024

Min mamma gick bort för snart en månad sedan och jag är inte densamma längre.
Hon är den människa som har varit absolut viktigast för mig i hela världen, och jag kan fortfarande inte förstå att hon inte lever längre. Kommer på mig själv konstant med att vilja ringa henne, men ingen kommer att svara?

När någon såpass viktig går bort och därmed en del av en själv dör på det här sättet så gör det någonting med en som är svårt att sätta fingret på.
Som när man i en mardröm inser att man befinner sig i drömmen och bara väntar på att få vakna upp? Förstår hur hemskt det låter, men det är den känslan som blivit konstant nu. Känner i hela kroppen att jag är redo att ?vakna?.

Har njursten i vänster njure som täpper till och fått ha nefrostomi sedan början av året. Tar väldigt mycket smärtstillande, så är i princip konstant drogad. Efter en misslyckad behandling så ska de nu söva mig nästa gång, vilket blir den 7de Mars.
Mammas begravning är den 8de, men det blir nog bra. Känns som att det kommer att bli någonting fint att dela bli av med den här sjuka smärtan och samtidigt få ta farväl av henne i samband.

Den är sorgen som jag bär är något som aldrig kommer att lämna mig. Och det är nog ok ändå.
Tänker hela tiden på att det blir som i sagorna:
Nu får hon äntligen springa. Som lårbensamputerad sedan hon var 14 så var det så mycket som hon inte kunde göra. Vet att hon åker skridskor i Nangijala, och för henne kommer det bara kännas som en dag eller två innan vi ses igen.
För mig så är jag nog kvar här några år till.
Frågan är hur länge man kommer leva, och när det blir dags att kasta in handduken. Med tanke på min hälsa så vettefan hur länge man kan tänkas leva.
Bör ju fan kunna ta 60 ändå! Nästan 30 år till. Det är ungefär så länge jag redan levt, och bara tanken på att den tiden ska bli utan min mamma är helt jävla overklig. Det funkar inte i min hjärna alls.
Men ska göra mitt bästa, och hon ska bli stolt över mig.

Lovade henne att skriva klart min bok.
Det tänker jag göra.