En dag..

För att vara en människa som hela livet varit misshandlad, psykiskt&fysiskt och sexuellt utnyttjande, suicidal pga alla trauman som drabbat mig..

Jag står här, stark trots jag är svag.
En riktigt krigare, En manlig Valkyria.

Mitt förflutna definierar inte mig nu i nutiden.
Jag har lashed out på människor, både dom som förtjänat det men även dom som inte förtjänat det.
Allt för att försöka känna någon kontroll vilket jag aldrig haft.
Jag började på allvar självskada mig redan vid 12års ålder med alkohol, droger jag fick av mamma.
Det var inte förrens 2020 efter min skilsmässa som jag började skära mig.
Jag tappade kontrollen över det, ambulansen sydde ihop mig, höll mig vid liv när jag inte hade någon gnista kvar.

Än idag, det är 2026.
Alla dessa år jag har krigat, skrikit, gråtit har fått mig att vilja ge upp.
Men jag kan inte, min familj finns inte där för mig, så jag står själv i detta.

Men jag är inte ensam i know, mina barn gör att jag orkar.
Jag lever för dom, bryter mig själv för att dom ska ha en bra uppväxt vilket jag aldrig fick.
Dom är mitt allt.
Jag är en ensamstående förälder, jag har känslor som är 1000ggr starkare än dom flesta jag har känt.

Glädje, ilska, sorg och ångest.

Viljan, gnistan och kämparglöd.
Jag vägrar ge upp.
Psykiatrin ska fan inte vinna.

Jag är stark fast jag är svag.
One more day, i'm proud of me.
I just need to feel love.
The love, Oh i miss it.