Jag hymlar absolut inte med min psykiska ohälsa,
Det är självskada genom att utsätta kroppen för jobbig läkning.
Igår fick jag feeling och satte i mina nya 30mm tunnlar utan att ha väntat tillräckligt länge med 28mm.
Sen tillråga på allt så tröttnade jag på at jag hade en för lång stav i min Earl, så vad gör jag?
Tar en nål och piercar om den på mig själv, dock var nålen lite för liten så fick trycka ganska ordentligt med staven, man kan lugnt säga att jag har blåmärken om inget annat.
Jag har en ryggsjukdom som heter Spondylatrit (Kronisk inflammation som gör mina leder till ben när immunförsvaret attackerar min kropp)
Och kan egentligen inte lyfta mina barn (Dom börjar bli stora nu) men jag lyfter, vänder och vrider på dom.
Det är väldigt ofarligt självskadebeteende iaf.
Finns värre saker man kan göra.
Men mitt mående gör att jag gör sådana saker mot mig själv.
Livet är väldigt jobbigt just nu, jag söker ingen sympati från någon. Absolut inte, jag bara skriver av mig.
Morgondagen är inställd på grund av semester.
- Apati
"Jag finner inga svar - Finns inga svar"
- Lifelover
I skogens dimma, mörkret faller och jag sitter ensam kvar.
I skogen finns ett lugn, djurens andetag, den torra grenen som brister av vikten från en fot.
Jag ser mig sitta där, på den stenen. Handen i mossan, andetagen djupare medans blicken faller mot gläntan.
Gröna ögon.
Så gröna ögon bevakar varje steg jag tar, varje andetag.
Ser min smärta, ser min sorg.
Skogen.
Mitt lugn, min ro och mitt hem.
Tomtar, troll, älvor.
Det finns något där, vad är det jag ser?
Jag vet inte vad jag vill säga med det här.
Men sorgen och smärtan, den försvinner aldrig.
Blod må flyta.
Tårar rinner.
Såren läker inte.
"Nej, jag har kommit fram till sak, jag passar inte in nånstans på den här jorden. Min bok är inte till salu och jag vill inte bli störd av någon, adjö"
Citatet håller än idag men istället för jorden ska det nog vara samhället.
Han är vis och idag blir det antingen DSBM eller Emo musik a la 2005.
Dating after a long relationship is weird.
I don't know how to "talk" to someone,
I know how to love deeply, show up fully and build a life with someone.
I want slow mornings and shared playlists, grocery rounds and forehead kisses but now it's just "What are you doing" texts and acting like I don't care anymore.
It's weird out there
För att vara en människa som hela livet varit misshandlad, psykiskt&fysiskt och sexuellt utnyttjande, suicidal pga alla trauman som drabbat mig..
Jag står här, stark trots jag är svag.
En riktigt krigare, En manlig Valkyria.
Mitt förflutna definierar inte mig nu i nutiden.
Jag har lashed out på människor, både dom som förtjänat det men även dom som inte förtjänat det.
Allt för att försöka känna någon kontroll vilket jag aldrig haft.
Jag började på allvar självskada mig redan vid 12års ålder med alkohol, droger jag fick av mamma.
Det var inte förrens 2020 efter min skilsmässa som jag började skära mig.
Jag tappade kontrollen över det, ambulansen sydde ihop mig, höll mig vid liv när jag inte hade någon gnista kvar.
Än idag, det är 2026.
Alla dessa år jag har krigat, skrikit, gråtit har fått mig att vilja ge upp.
Men jag kan inte, min familj finns inte där för mig, så jag står själv i detta.
Men jag är inte ensam i know, mina barn gör att jag orkar.
Jag lever för dom, bryter mig själv för att dom ska ha en bra uppväxt vilket jag aldrig fick.
Dom är mitt allt.
Jag är en ensamstående förälder, jag har känslor som är 1000ggr starkare än dom flesta jag har känt.
Glädje, ilska, sorg och ångest.
Viljan, gnistan och kämparglöd.
Jag vägrar ge upp.
Psykiatrin ska fan inte vinna.
Jag är stark fast jag är svag.
One more day, i'm proud of me.
I just need to feel love.
The love, Oh i miss it.
Jag har under det senaste åren kämpat ännu hårdare med mig själv.
Det tog mig 23månader att få veta att det faktiskt var något mer fel på mig.
6st inläggningar på 3år, 4försök att försvinna.
Jag drack mig nästan till döds.
Nu är jag till 90% nykter.
Medicinerad någorlunda, ska börja gruppterapi nu om ett par veckor.
Sjukvården har motarbetat mig under alla dessa år.
Det är inget fel på mig sa dom,
Över 25olika mediciner har dom provat, kände mig som en försökskanin, utnyttjad av systemet som bara ville se mig död.
Det har helt enkelt knäckt mig gång på gång på gång.
Man vänder sig till vad som helst för att slippa känna sina egna känslor.
Ångesten äter en levande.
Men nu, 2026.
Folk kan dra åt pipsvängen.
Vården kan sätta sig på en glödgad påle.
Jag tänker inte vara andra till lags.
Folk dömer mig utan att veta vem jag är, vad jag gjort eller vad jag fått igenom för att kunna fortsätta.
Jag är trött men vad ska man annars göra?
Det går inte att sluta kämpa.
Satt igår och lyssnade lite på Lastkaj 14.
Framförallt låten *Till alla er*
Det är en låt som verkligen träffar rakt in i hjärtat,
För många år sen förlorade jag en vän till självmord och just den personen var väldigt viktig i mitt liv.
Han gjorde aldrig en fluga förnär, han ställde upp för andra och man kunde inte se detta komma.
Jag lider med alla er som förlorat någon oavsett om det är självmord eller bara förlorat någon.
Man läker aldrig riktigt och senare i livet hade jag liknande tankar.
Jag har varit på botten väldigt många gånger, har legat inlagd på vak för mitt mående.
Jag är inte säker på om jag var nära då.
Men jag tror att jag var det ändå,
Flera olika störningar utvecklades; ätstörningar, självskadebeteende, tappade kontakten med verkligheten.
Idag ser jag på mina ärr och en del av mig skäms för dom men jag ser dom som en påminnelse, för trots allt jag har varit med om, så står jag kvar.
Nu förstår, jag hade en hemsk uppväxt med enorma trauman som skapades.
Misshandel, både psykiskt och fysiskt
Jag blev inmatad med att killar visar inga känslor.
Senare i livet träffade jag en kvinna som jag gifte mig med.
Dom första åren var kanon verkligen men sen skedde något med henne tack vare hennes mediciner, hon fick en personlighetsstörning och började utnyttja det faktum att jag mådde dåligt.
Hon uppmuntrade mig till att skriva avskedsbrev och såg till att hon fick mig att må sämre än henne.
Jag har barn vilka jag älskar oerhört.
Därav att jag stannade kvar i livet.
Bara tanken på vad dom skulle behöva leva med om deras pappa försvann gjorde att jag mådde dåligt över det istället.
Idag försöker jag använda mina inlärda beteenden för att på något sätt försöka påverka där jag kan för att sprida awareness.
Jag har svårt för att lita på människor.
Men blunda inte för dessa signaler, håll era vänner nära.
Vårda vänskapen för det är ofta väldigt svårt att se om man inte vet vad man letar efter.
Finns där, hör dom, stötta dom och framförallt berätta för dom hur mycket bra dom gör för sig själva och andra. Om dom nu gör det förstås.
Alldeles för många tappar viljan, gnistan och orken att fortsätta, man ser sig själv som väldigt ensam i det här men det är man inte.
Väldigt många människor fungerar inte, dom mår extremt dåligt, har dom inget stöd av sin familj och sina vänner. Vad ska dom tro då?
En dag till, jag är stolt över dej.
I love you for it, that you keep on going.
Remember, just one more day, a day at the time
Jag må vara reserverad mot människor men jag är fortfarande en människa som lidit av vårdens ignorans, att inte bli trodd och att hamna på botten.
I'm writing this for us people out there who has been depressed, suicidal, anxiety and who has been to hell and back.
I'm proud of you for getting this far, i truly am.
As i am one of them people who has been deep down and high up.
But i am concerned over how we are treated by society, i have learned that people who has been challenged by different forms of either abuse, trauma, assaulted and so much more aren't really fitting in to our society anymore.
We have done more and learnt more about life than any other, that is what i believe.
Yes, we sometimes hate life, people, the government, health care most of all i believe.
But we are people too even tho we have our difficulties or maybe even just a different experience of life than most others do.
We are still a part of this world.
I believe that we aren't really seen or heard.
We can help so many others with similar problems or situations but our voices are ignored i believe.
We still have feelings like all others, Love, Sadness, Pain, Hate and kindness, there is so many more feeling to express.
We are one, one humanity.
No matter what.
There must be place for everyone in this world.
We should be greeting eachother everyday, that little gesture, a nod, a word or two maybe even hug och shaking hands.
We will be here, all of us.
Speak up, be open and honest.
We are here for all of you, never neglect.
Listen to what people are saying,
Embrace yourself and give hope to others who might have no hope.
Give a extra call to that friend,
Say Hi if you feeling something is off.
That , that little extra can make that persons day.
There is way too high suicide rate in this world.
Take that extra second, that extra call, talk to someone.
Please, we are all one.
