Människa

Till dig som känner sig som mig, som känner skam. När jag nu skriver det här skäms jag oerhört av den anledning att jag inte är säker på mig själv i den bemärkelsen att jag skriver rätt så onödiga saker som inte har något samband. Men ju mer jag låter tankarna vandra blir det lättare att kunna förklara det jag känner, skam var det! Skam över att jag inte vågar uttrycka mig på ett ordentligt sätt, skam över att jag ens behöver uttrycka mig, men även att jag gömmer det jag verkligen känner. Ensamhet var det, jag fick ut det tillslut. Skammen e död men ensamheten har vaknat, jag skriver det här till dig som inte finns, du kan inte finnas! Jag tror inte att du finns, jag vågar inte heller tro att du finns. För om du nu finns så motbevisar du mig fel. Jag vill inte ha fel och rädd för att skammen återigen upp......

Jag skäms över det jag just har skrivit och hoppas på att inte bli dömd utifrån det här inlägget.