DumbDumbs blogg

-Hallå!
`Ja?
-Du får inte va här längre.
`Okej.
-Ska du inte fråga varför?
`Nej.
~Sluta prata med dig själv.
`Sluta prata med dig själv.
-Sluta prata med dig själv.
~Sluta härmas!!
`Sluta härmas!!
-Sluta härmas!!
~De förstår ändå inte.
`De förstår ändå inte.
-De förstår ändå inte.
~Att vi låter olika.
`Att vi låter olika.
-Att vi låter olika.
~Men är en och samma.
`Men är en och samma.
-Men är en och samma.

Jag känner mig kluven i flera delar som inte vill samarbeta med varandra, av den anledningen är det bättre att främja en av delarna som då får kallas för...
Äh vilket skitsnack, klockan är 02:17 och det nästkommande ord som mobilens algoritm rekommenderade var att den främjande delen skulle kallas för djävulen. Bullshit fuck you djävulen, försvinn långt.
Det här var berättelsen om hur jag besegrade mina demoner 21/06/27 i skrivande stund där de splittrade delarna tillslut blev till en enda enhet.

Det är en lidelse att vara fängslad till sina begär, framförallt beroendet av socialisation där man är kedjad till andra individer. Att man ständigt är i behov av andra för att kunna må bra, varför kan man inte må bra ensam? Varför känns det så dåligt av att vara ensam, jag vill finna en inre frid men tankarna vill fara iväg, tankarna vill dela med sig till andra, det känns bättre då, att veta att det finns andra förutom än själv. För det är plågande att vara ensam, plågande att endast höra ett eko.
Jag vill tacka er för att ni finns och lyser upp världen med er egendomlighet, att ni är unika och fulländar tillvaron likt tidigare generationer gjort där varje människa utfört sin plikt och som resulterat i att denna generation kan få njuta av den välfärd vi har nu och som även framtida generationer förtjänar då de påverkas av varenda en av oss som lever i denna stund.

Sara har alltid tyckt att världen inte känns verklig, snarare att inget känns verkligt. Det är nyårsafton och hon har precis gått ur sin lägenhet för att ha en trevlig tjejkväll hos sin vän, hon ser taxin som väntar utanför porten och kliver på. Bilen rullar vidare och den manliga chauffören ser minst sagt dyster ut, de två småpratar lite men hon märker rätt så snabbt att chauffören ger kalla svar tillbaka. Hon låter honom va ifred och tittar ut genom fönstret istället, samtidigt känner hon hur ångesten förvärras, "inte igen" tänker hon medan hon börjar tappa sin energi. Även de plågande viskningarna vaknar till liv som får hennes själ att brista, de påminner henne om allt hon gjort och gått igenom och vad som väntar henne. Hon ber chauffören att stanna till som gör det med en förvånande blick, bilen stannar mitt på Tranebergsbron och hon betalar för resan och stiger av.

Hon lider av schizofreni och viskningarna ger upphov till hennes förvrängda verklighetssyn. Hon lutar sig över staketet och väntar in modet att göra det hon är ämnad att göra, viskningarna hemsöker hennes inre väsen men finner inte modet att avsluta allt. Hon skriker förtvivlad ut,
- Hjälp mig att avsluta mitt lidande.
I den stunden hör hon en röst som hon tidigare inte hört men samtidigt lät så välbekant,
"Vill du verkligen ta ditt liv?"

- Vem var det? tänker hon för sig själv.
"Jag är din skapare, och för att bevisa det kommer din telefon att ringa till nu, men svara inte."
Telefonen ringer till och det är hennes vän Ebba som ringer.

- Håller jag på att bli fullständig galen?
"Nej Sara, jag är verkligen din skapare"
- Varför har du skapat mig och vem är du?

"Jag är en man från en annan värld och jag har skapat dig i syfte att bevisa en poäng."
- En man?
"Ja jag är en endast en man och jag har skapat en kvinna, men du är inte en verklig kvinna."
- Vad är jag då?
"Du är mina tankar och endast en förebild av hur jag ser en kvinna."
- Jag är dina tankar och endast en förebild?
"Ja, eftersom jag inte själv är en kvinna kan jag inte beskriva dig som den ideala verkliga kvinnan då endast en kvinna själv kan göra det."
- Så jag är inte jag utan jag är du?

Ja precis, du är jag!

Den unge mannen kliver av tåget som anlänt till en av Stockholms förorter, den snötäckta perrongen illuminerar omgivningen som får honom att bländas, ögonen kisar och irriterat går han vidare mot utgången. Han lägger märke till hur ödsligt det är, inte ett enda fotspår i snön och inte heller har någon annan förutom han själv gått av tåget. Det plingar till från byxfickan, ett sms från avsändaren "sthlm24" skickat 01:44. "Var är du bror?" Den unge mannen skickar tillbaka "Framme om 10 bror". Innan han hinner lägga tillbaks mobilen i fickan ringer det till, det är från Hassan.

- Tjo bror var är du?
- Tjo bror, på väg till kranen.
- Jag fråga inte vad du gör utan var du är.
- Chilla mannen varför så hetsig?
- Bror jag har försökt nå dig i 2 timmar varför har du iggat mig?
- Bror sluta insinuera, jag råkade slagga på tuben på väg från tjejen.
- Insinuera? Mannen sluta leka fin med dina ord. Har du tänkt på att byta namn till något svenskt?
De bägge männen utbrast i skratt,
- Nej bror, det är inget märkvärdigt ord och Ali passar mig fint.
- Ajde bror, men var är du nu?
- Framme vid hans port om någon minut, gå mot dagiset så länge, möter dig där efter.
- Ajde bror!

Väl framme till sin destination ser Ali den man han nyligen messade med, han sitter redan på en av gårdens bänkar och röker en cigarett.
Ali rör sig mot honom, skakar hans hand, byter några ord och går sedan därifrån.
Han fortsätter genom bostadsområdet tänkandes på mannen han nyss köpt hasch från. Han fick ett annorlunda inlevelse denna gång från honom, hans ögon uttryckte någon slags trauma, det verkar som att hans livsstil sakta har tärt på honom. Han börjar nästan tycka lite synd om honom och att han tidigare avundats mannen men intalar sig själv att man skördar det man sår.

Molnen som tidigare skymde himlen skingras och den vackra fullmånen framträder som lyser upp himlavalvet. Ali stannar till och tittar upp mot himlen i förundran, han blir allt mer häpen över dess fägring och börjar få en surrealistisk förnimmelse över hela händelsen. Han känner att hans hjärta slår allt saktare och ser en änglalik gestalt stiga ner från himlen som drar ut hans hjärta ur hans bröst...

- Hallå! ey va händer med dig, utbrister Hassan medan han skakar på Ali.
Ali rycker till och kommer till sitt medvetande, förbryllad tittar han runt omkring sig och inser att han sitter på en bänk i ett dagis med Hassan.
Hassan räcker den halvrökta jointen till Ali som därefter drar några bloss.
- Hallå va hände med dig nyss, du bara slocknade till helt plötsligt.
- Bror jag såg en ängel som var så vacker att jag blev handfallen, men jag minns inte hur jag kom hit bror.
Hassan skrattar och tittar fundersamt på Ali,
- Bror vi har suttit här i en halvtimme, och inte har någon ängel kommit ner till oss.
- Bror tror du jag ljuger?
- Nej bror du kanske har psykos.
Ali gömmer sin frustration men inser kort därpå att det ändå inte spelar någon roll.
Han utbrister i skratt som även inverkar på Hassan och de bägge unge männen skrattar av ren glädje.

Till dig som känner sig som mig, som känner skam. När jag nu skriver det här skäms jag oerhört av den anledning att jag inte är säker på mig själv i den bemärkelsen att jag skriver rätt så onödiga saker som inte har något samband. Men ju mer jag låter tankarna vandra blir det lättare att kunna förklara det jag känner, skam var det! Skam över att jag inte vågar uttrycka mig på ett ordentligt sätt, skam över att jag ens behöver uttrycka mig, men även att jag gömmer det jag verkligen känner. Ensamhet var det, jag fick ut det tillslut. Skammen e död men ensamheten har vaknat, jag skriver det här till dig som inte finns, du kan inte finnas! Jag tror inte att du finns, jag vågar inte heller tro att du finns. För om du nu finns så motbevisar du mig fel. Jag vill inte ha fel och rädd för att skammen återigen upp......

Jag skäms över det jag just har skrivit och hoppas på att inte bli dömd utifrån det här inlägget.

Det är något som saknas, något som jag inte riktigt kan ta på men längtan efter den är så stark. Jag kan veta att jag har haft denna sak inombords mig tidigare men som nu har försvunnit. Men hur kan något ha försvunnit, något som är så naturligt och som alla föds med. Det har förvisso inte försvunnit helt men den har åtminstone förminskats eller kanske till och med skadats och håller på att förstöras helt, då försvinner den kanske för evigt?

Då jag har till en viss del upptäckt denna företeelse inom mig då jag skriver om det nu, så har jag väl ändå en viss kännedom om det. För man kan ju inte känna till något som man inte vet om, och jag vet att det är något som saknas.

Hur ska jag då hitta det som saknas? Något som jag tidigare haft men som jag inte längre har.
Jag har inte tid med att urskilja alla mina miljoner önskan och kunna hitta precis den önskan som uppfyller den saknaden jag saknar.

Ett hum om vad det är som saknas kan bättre beskrivas med att det är något nytt som tagit dess plats istället.
Ett oskyldigt barn behöver inte ha i åtanke om att handla på ett visst sätt då det inte behöver eller kan tänka på konsekvenserna av handlingen.
Jag vill bli fri från denna kedja där jag torteras av kunskapen om mina handlingars värde i gott och ont.

Förlåt mig Gud för mina missnöjen, trots det kommer jag att stå vid din sida och ha hopp om att jag finner det jag så oerhört saknar.

tjo jag tänkte att jag kunde samla mina tankar här aa, det e ganska rörigt här uppe men jag försöker organisera det. Jag tror att det är en lättnad för mig om jag kan skriva ner det jag har att säga så att säga men i denna stund har jag inget speciellt att skriva förutom att det är ganska rörigt här uppe och att jag försöker organisera det. Så nu när jag har organiserat tankarna vill jag säga att man eller främst jag för den delen, kan använda det här som ett medium eller verktyg, något att se tillbaks till och analysera det. Att kunna se tillbaks till den 13e augusti där tankarna var så rörig och behövde organiseras.