Livet då.

Hej eller nått, vettefan alltså varför jag ens skriver, kanske för att det är en jäkla människan här som faktiskt vet vem jag är. Så det faktiskt inte spelar någon roll vilken skit jag vräker ur mig. Att jag kan vara hur bitter jag vill utan att behöva dölja allting med någon sorts mask.
Eller bara för att jag är så väldigt trött.
Eller för att jag är så väldigt less på att försöka förklara det som pågår i mitt huvud. Ja menar snälla människor jag har spenderat minst 20 år på att dölja hur jag känner för allt och alla och låtsat att allt är prima, hur i helvetet har ni tänkt att jag ska kunna förklara det nu?
Eller bara för att jag lärde mig den hårda vägen att om jag verkligen försöker och anstränger mig så blir man ändå dumförklarad. Eller så är det bara att jag är så innerligt trött på mig själv.

Trött på att försöka kämpa för något jag inte tror på. Trött på att förlora det ständigt pågående kriget med mig själv. Trött på att göra andra oroliga. Trött på att leva. Trött på att låtsas ha hopp. Trött.
Det är vad jag känner. Jag är trött och tom. Trött och trasig.

Och lika virrig som vanligt. Hane.