Drabbads blogg

År och år av olika behandlingar, terapi & diagnoser som har lett till vad? Mer förvirring, mer hat, mer vrede, större tomhet.

Jag har verkligen försökt, jag har det. Men vad gör man när det inte räcker till? När man inte har något mer att ge? När orken & lusten är borta?
Det är något ofixbart fel på mig och alla försök att laga det lämnar bara större hål.

Det finns ingen som vet om det konstanta kriget i mitt huvud, ingen som förstår hur tröttsamt det är att veta exakt hur man ska göra men inte klara av det.

Jag vill inte minnas allt, jag vill inte känna allt. Jag vill inte det här. Snälla någon få det bara att sluta. Snälla.

Hej eller nått, vettefan alltså varför jag ens skriver, kanske för att det är en jäkla människan här som faktiskt vet vem jag är. Så det faktiskt inte spelar någon roll vilken skit jag vräker ur mig. Att jag kan vara hur bitter jag vill utan att behöva dölja allting med någon sorts mask.
Eller bara för att jag är så väldigt trött.
Eller för att jag är så väldigt less på att försöka förklara det som pågår i mitt huvud. Ja menar snälla människor jag har spenderat minst 20 år på att dölja hur jag känner för allt och alla och låtsat att allt är prima, hur i helvetet har ni tänkt att jag ska kunna förklara det nu?
Eller bara för att jag lärde mig den hårda vägen att om jag verkligen försöker och anstränger mig så blir man ändå dumförklarad. Eller så är det bara att jag är så innerligt trött på mig själv.

Trött på att försöka kämpa för något jag inte tror på. Trött på att förlora det ständigt pågående kriget med mig själv. Trött på att göra andra oroliga. Trött på att leva. Trött på att låtsas ha hopp. Trött.
Det är vad jag känner. Jag är trött och tom. Trött och trasig.

Och lika virrig som vanligt. Hane.

Still here. Tyvärr. Att det skulle vara så jävla svårt att dö trodde jag inte.
Allting är ju färdigt.
Utom den delen där jag ändå har 2 föräldrar, 2 syskon , 9 syskonbarn, 3 katter & 2 hundar.
Katterna är inte ett så stort problem och inte Oscar heller för den delen. Doris däremot. Men samtidigt, jag kommer ju inte finnas här för behöva ta hand om allting. Men kan jag verkligen vara så jävla självisk att jag lägger över allt det där på någon annan? Vara så satans elak att vara orsaken att någon ska behöva må som jag? Vara orsaken att någon annan skulle vilja välja samma väg som jag?
Fan alltså jag blir ju helt knäpp i huvudet.
Jag orkar inte mer, vill inte mer. Men jag måste.

För 3 år sen skrev jag att jag aldrig någonsin skulle ta livet av mig och just där och då var det nog sanningen.
Det är det inte längre. Jag är färdig. Jag har gjort mitt.
Det kanske inte blir idag eller nästa vecka, men aldrig är inte längre ett alternativ.

Jag hade en hel jävla novell i huvet som jag skulle skriva så de kunde sluta gnaga i mitt huvud. Men icket. För det finns ju endå en minimal liten chans att någon jag faktiskt känner skulle hitta de här & komma på hur jävla skadad jag är. Och det skulle ju inte gå för sig för då kan ju dom för fan få för sig att jag mår dåligt. Och det går ju inte för sig.

Hur man som 21åring kan vara så jävla rädd för sina föräldrar som jag är. Hur det kan vara så inpräntat att jag måste vara den där bra tjejen som aldrig för fel. Som aldrig gör misstag. Som aldrig gör vad Jag vill utan bara vad jag tror dom skulle vilja att jag gjorde.
Jag gav bort mina jävla gård för alla ville det. Jag gör som alla vill det hela jävla tiden och hoppas att det på nått konstigt vis ska göra mig lycklig. Att det ska göra så att jag slutar önska att jag bara kunde dö.
För jag vet att jag aldrig någonsin kommer ta livet av mig. För den enda gången jag försökte fick jag så mycket skäll. Och det räknas ju som ett av misstagen den bra tjejen aldrig får göra. Så samtidigt som jag bara vill dö är jag livrädd för att dö, för då kan ju nån hitta dehär och tro att jag gjorde det med flit. Och det är väl en bra grej att veta att jag aldrig kommer att göra det hur dåligt jag än mår, hur mycket skit som än händer.
Att det bara dödar nått inom mig.

Äh, skitsamma ingen fattar ändå nånting av dehär.

Skulle det vara kul att sova mer än ett par timmar.

Att leka hel när man är så sönder det bara går.
Att leka lycklig medans smärtan skär sönder en.
Att fortsätta le när man bara vill sprätta sönder kroppen så den liknar själen.
Grattis Sanna, du lever. Hur jävla meningslöst det än är så lever jag. En dag till. Ett andetag till. Ett steg till.
Grattis din äckliga människa för ännu en skadefri dag. Grattis för att mina fula jävla ärr knappt syns längre. Grattis till mig för att jag är så jävla värdelös. Grattis till mig vare ja.
Inte alls bitter.

Vila i frid mina små hjärtan.
Förlåt.

Ångest nätterna blir bara fler och fler. Efter 2 veckor med nästan ingen sömn alls känns allt som skit.

Har gett bort mitt hus.
Stressflyttat grejer jag samlat på mig i 4 år på 2 dagar.
Hästarna står kvar 9 mil bort och vad fan som helst kan ju hända utan att jag vet om det.(och alla djurrättsaktivister kan knip igen, mina systrar tar hand om dom tills jag kan flytta ner dom.)
Mina förredetta väldigt bra'a vän tycker jag är psykopat osv för att jag är mjölkbonde.
Så inåthelvete less på att alla ska säga åt mig vad jag ska göra, jag gör väl förfan vad jag vill.

21 år & jävligt less på livet. Varför ska det vara så? Varför ska en stor del av alla människor måsta må dåligt? Jag har varit deprimerad så länge jag kan minnas. Jag har haft ångest & panikattacker så länge att det blivit till en del av vardagen.
Min sociala fobi slog i taket så fort jag slutade i skolan och inte längre behövde utsätta mig för situationer som jag tyckte var minst sagt obehagliga.
Varför ska just jag behöva leva med det här? Varför ska just jag behöva leva med psykisk ohälsa?
Varför ska just jag behöva känna att jag lika gärna kunde vara död.