Det som ingen vet.

Jag hade en hel jävla novell i huvet som jag skulle skriva så de kunde sluta gnaga i mitt huvud. Men icket. För det finns ju endå en minimal liten chans att någon jag faktiskt känner skulle hitta de här & komma på hur jävla skadad jag är. Och det skulle ju inte gå för sig för då kan ju dom för fan få för sig att jag mår dåligt. Och det går ju inte för sig.

Hur man som 21åring kan vara så jävla rädd för sina föräldrar som jag är. Hur det kan vara så inpräntat att jag måste vara den där bra tjejen som aldrig för fel. Som aldrig gör misstag. Som aldrig gör vad Jag vill utan bara vad jag tror dom skulle vilja att jag gjorde.
Jag gav bort mina jävla gård för alla ville det. Jag gör som alla vill det hela jävla tiden och hoppas att det på nått konstigt vis ska göra mig lycklig. Att det ska göra så att jag slutar önska att jag bara kunde dö.
För jag vet att jag aldrig någonsin kommer ta livet av mig. För den enda gången jag försökte fick jag så mycket skäll. Och det räknas ju som ett av misstagen den bra tjejen aldrig får göra. Så samtidigt som jag bara vill dö är jag livrädd för att dö, för då kan ju nån hitta dehär och tro att jag gjorde det med flit. Och det är väl en bra grej att veta att jag aldrig kommer att göra det hur dåligt jag än mår, hur mycket skit som än händer.
Att det bara dödar nått inom mig.

Äh, skitsamma ingen fattar ändå nånting av dehär.