Middag hos farmor/farfar, ätproblem

Middagar med släkten brukar ha en tendens att bli lite långtråkiga ibland, men det har börjat bli andra saker som tar överhand för mig. Jag har jättesvårt att äta mat utan att känna en gigantisk skulld och illamående (oavsett hur lite det än är). Jag har haft problem med maten sen jag skulle börja i åttan. Jag vet inte till hundra procent varför det började, men det har bara blivit värre och värre med åren. Mina föräldrar blir oroliga om jag inte äter (vilket jag skälvklart kan förstå!), men jag orkar bara inte med skulldkänslorna varje gång.

När jag började i sexan och man skulle gå på dem där kollen hos skolsystern så varnade hon mig för att jag vägde för lite och sa "om du skulle gå upp ett par kilo, skulle det inte skada". Man kunde sa mina revben på den tiden och jag tror att jag aldrig har kommit ifrån den bilden av mig som mitt ideal. Jag vet att det är farligt om man lyssnar för mycket på tankarna om att man är för "stor", men jag kommer aldrig ifrån dem. Jag har tidigare genomgått en utredning om mina ätproblem, där svaret blev att jag troligen hade en typ av ätstörning, men inte var redo att bli av med den. Nu har det gått drygt 1 år sen jag fick veta det och jag kommer fortfarande inte ifrån tankarna.

Sorry för det spontana "erkännandet" (eller öppenheten?), men behövde bara skriva av mig.