Riktigt namn:
Dení Johnson Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Straight
Intresse:
Sex
Bor:
Med någon
Politik:
Grön
Dricker:
Alkohol
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2011-05-19
Jag kan inte umgås med folk. På riktigt. Kan inte. Kan. Inte. Vet inte hur man gör. Har aldrig fått lära mig. Ville aldrig lära mig och nu kan jag inte. S ä m s t. Världelös.
Som den perfektionist jag är känner jag att jag måste jobba på det, strävan efter att utvecklas och bli bättre är som en oändlig törst. En hunger jag inte lyckas mätta. Alltid inperfekt. Alltid något som kan förbättras. Jag ser mina brister och jag ser hur jag långsamt blir till det bättre. Jag ser mina framsteg. Men ju längre jag jobbar med mig själv ju mer världelöst känns det. Varför gör jag detta? Mår jag själv bättre av att bli den idealbild som samhället vill se av mig? Med samhället menar jag folket, vill jag verkligen passa in? Varför? Vad ger det mig som kämpar så hårt för detta? Umgänge? Vänskap? Tänk om jag inte är i behov av varken umgänge eller vänskap då?
Tror nog i grund och botten att jag är rädd. Jag är rädd för att hamna i ett umgänge för jag vet inte vad jag ska göra, heta eller säga om en dags-att-vara-social situation skulle uppstå. Inte för att jag är blyg, eller skygg men för att jag in inte VET hur man umgås. Det är så sjukt pinsamt att erkänna detta för mig själv och framförallt att skriva det i en blogg ute på nätet där folk kan läsa men.. Det måste få rinna av. Jag måste höja huvudet och visa strupen. Dödsläge. Dö eller överlev. Härda. Fan vad jobbigt detta är. Ikväll ska jag fega ur totalt, dricka som fan och sen ba ut och skämma ut mig. Så less mig själv.
OCH NI SOM SÄGER ATT DET ÄR LÄTT ATT UMGÅS VAD ROLIGT ATT NI TYCKER DET. Hur fan lär man sig umgås ens? Åh så pinsamt och så jobbigt ni fattar ju inte:(
Vad gör man om en bra vän gör ett val som man vet inte är så bra? Varnar? Stoppar? Respekterar? Stödjer?
Livet går hvete och jag håller på frysa ihjäl. Tempraturcentrumet i hjärnan fick sig en ordentlig smäll vid olyckan och det märks av lite från och till. Märks av jävligt mycket nu. Suttit vid elementet utan kläder så mycket nu att jag har bränt mig. Typ överallt. Har ont och det svider. Och jag fryser.
Köpte mig världens bästa ansiktsmask igår så mitt ansikte luktar tusensköna och är lent som sammet iallafall. Man får se det positiva i det negativa. Jag är ju ändå rätt duktig på det.
Nu vet jag varför jag inte ser den där trevliga, attraktiva och snälla killen på coop längre - det var ju för fan HAN som blev mördad för ett tag sen!? Halsskuren! Mitt i stan. Av två killar; En av dem såg jag någon vecka innan mordet slå till en vakt och bli nerbrottad av polisen. Den andra killen hade tydligen några diagnoser och en mamma som varit orolig för att han skulle göra något dumt någon dag, han hade tydligen varit väldigt instabil hela livet. Kan inte ens försöka sätta mig in i hur hon kände när hon fick det där röstmeddelandet av hennes son där de berättade att de skar halsen av offret och att de ville döda igen.
Så som jag förstått det så är det en kille som inte minns något och den andra har erkänt, polisen tror dock det är ett ihopkok då det finns mycket i erkännandet som inte stämmer med vittnen och dylikt.
Men alltså VÄRLDEN ÄR SJUK OCH JAG BLIR SÅ ARG, LEDSEN OCH BESVIKEN. Det enda polisen har är röstmeddelandet och vittnen. Lyckas de inte fälla killarna på det så skjuter jag mig själv. Och sen då? Om de blir fällda? Dagsböter och psykisk hjälp? DET ÄR FÖR FAN ORÄTTVIST. DET ÄR SÅ SJUKT ORÄTTVIST.
Måste lugna ner mig. Andas in. Andas ut. Men jag är så jävlajävla arg. En del människor finns det fan inget gott i. En del kan vi lika gärna slänga i skärselden direkt. Bura in på livstid. Känner mig som hitler men när det kommer till pyskiskt instabila människor som kan mörda så fina människor på det sättet så har jag fan rätt till att vara lite hitler. MÄNNISKOR SOM ÄR KAPABLA TILL ATT MÖRDA OCH VILL GÖRA DET IGEN BEHÖVER INTE HJÄLP DE BEHÖVER EN ORDENTLIG TILLRÄTTAVISNING, ETT ORDENTLIGT STRAFF OCH STÄNDIG ÖVERVAKNING. Kanske kan man hjälpa dem efter det. KANSKE.
Jag menar, varför är det familjen och vännerna som ska lida och de två killarna som mördat som får hjälp NÄR DET BORDE VARA TVÄRTOM?
Han var så otroligt fin den där killen på coop. Utstrålade värme, glädje och lugn. Och jag blev så glad då jag såg att han jobbade, vi hälsade och jag ville så gärna fråga om han ville umgås någon dag men vågade aldrig. Nu kan jag inte. Jag tänker på hans familj, vänner, bekanta och hoppas de tar hand om varandra.
Tittar ut genom fönstret och ser alla dessa människor passera. Det är fascinerande. Faktiskt så intressant att jag skulle kunna sitta här hela dagen och bara titta. Begrunda. Fundera. Analysera.
Jag menar, det finns så mycket som skiljer oss åt; Längd, stil, gångstil. Hur man rör armarna när man går, hur man belastar foten, avståndet man tar till sin vän/någon random, vad och hur man tittar på saker när man går och barn. Oändligt mycket barn. När jag sitter här och tittar på alla dessa människor med alla dessa barn får jag lite ångest. Varför vill man ha barn ens?
Är så less att jag blivit mobilberoende. Avskyr vikten av hur viktigt det är att alltid vara tillgänglig, att alltid finnas till hands för alla och hur mycket jag prioriterat detta. Nu är jag ju fast. Skulle behöva jobba bort det men med tanke på hur allt i hela världen verkar flyttas över till mobiltelefon vet jag inte om det är värt. Levde utan telefon en vecka utan problem, tar mest kort och lyssnar på musik annars så jag är liksom inte farligt beroende. Men ändå, jag känner att det ligger och gnager på hjärtat. Mitt lilla mobilberoende. Argh.
Vet ej hur ni med tandställning överlevt, fan vad ont det gör i munnen:-(
Min tandställning sitter dock i gommen så den syns inte, men den ligger och river på kinderna och gör så det ömmar i hela munnen. Dessutom är den och drar i en tandnerv så det är som att gå omkring med svår mensvärk i munnen. VILL OFTAST BARA LÄGGA MIG NER OCH GRÅTA men det är bara bita ihop och le:)))) Och äta soppa:))))))))))
