Erkännandet

Jag kan inte umgås med folk. På riktigt. Kan inte. Kan. Inte. Vet inte hur man gör. Har aldrig fått lära mig. Ville aldrig lära mig och nu kan jag inte. S ä m s t. Världelös.

Som den perfektionist jag är känner jag att jag måste jobba på det, strävan efter att utvecklas och bli bättre är som en oändlig törst. En hunger jag inte lyckas mätta. Alltid inperfekt. Alltid något som kan förbättras. Jag ser mina brister och jag ser hur jag långsamt blir till det bättre. Jag ser mina framsteg. Men ju längre jag jobbar med mig själv ju mer världelöst känns det. Varför gör jag detta? Mår jag själv bättre av att bli den idealbild som samhället vill se av mig? Med samhället menar jag folket, vill jag verkligen passa in? Varför? Vad ger det mig som kämpar så hårt för detta? Umgänge? Vänskap? Tänk om jag inte är i behov av varken umgänge eller vänskap då?

Tror nog i grund och botten att jag är rädd. Jag är rädd för att hamna i ett umgänge för jag vet inte vad jag ska göra, heta eller säga om en dags-att-vara-social situation skulle uppstå. Inte för att jag är blyg, eller skygg men för att jag in inte VET hur man umgås. Det är så sjukt pinsamt att erkänna detta för mig själv och framförallt att skriva det i en blogg ute på nätet där folk kan läsa men.. Det måste få rinna av. Jag måste höja huvudet och visa strupen. Dödsläge. Dö eller överlev. Härda. Fan vad jobbigt detta är. Ikväll ska jag fega ur totalt, dricka som fan och sen ba ut och skämma ut mig. Så less mig själv.

OCH NI SOM SÄGER ATT DET ÄR LÄTT ATT UMGÅS VAD ROLIGT ATT NI TYCKER DET. Hur fan lär man sig umgås ens? Åh så pinsamt och så jobbigt ni fattar ju inte:(