Jenna_Jewels blogg

... med min Iphone. Ifån. Min lilla sötnos Jalou har gett upp :'( Rest in peace my little precious. Fatta omställningen från minimal hopvikbar knapptelefon till den här skumma långa touchgrejen! Snorigt dyrt blev det till råga på smärtan. Jag har fasat för den här dagen. Dagen då jag blir modern och delaktig i smartphonevärlden. Snart ska jag börja med att ta körkort också. Jag vill egentligen inteeee. Jag vill inte bli vuxen >:( Mitt liv blir upp och ner och ut och in och framåt och bakåt och höger och vänster och diagonalt och (v+180 grader)! Jag kommer lyckas fumla med händerna och tappa den så att skärmen går i tusen bitar inom några veckor. Något ska man väl ha den svidiga försäkringen till.



Och NEJ, jag köpte inte en Samsung. För jag ville inte ha en som är ännu större och otympligare så håll käften.

Jag har fått en släng av magsjuka/feber och sitter på jobbet där jag ska vara tills imorgon. Kunde inte få en mer passande övergång från den ena äckelveckan till den andra :)

Har varit skitsur hela den här pissdagen. Inte alls roande att verka trevlig och glad på jobbet. De tycker redan att jag är konstig som det är så jag försöker hålla masken så bra det går. Det här är första lediga kvällen på länge nu i alla fall så jag ska muntra upp mig lite. P!ATD dunkar ur högtalarna och klackskorna sitter på fötterna (ja jag brukar ha klackskor på mig när jag städar). Ska städa hela lägenheten, sortera alla mina prylar, tvätta kläder, diska och motionera inatt! Något kul måste man ju få ha. Dammvippan i ena handen och ett glas vin i den andra.

Mer isolering igen. Jag måste ta en paus i några dagar nu eller så länge som det kommer att behövas. Det har blivit för mycket med jobb, umgänge, skola och familj. Jag hinner knappt sitta ner känns det som, ännu mindre att sova. Att leva är inte ens att tänka på. Jag är trött i huvudet och ledsen i hjärtat.
Sorgsenhet sitter som ett regnmoln i halsen. Jag tappar bort mig själv i den inre tornadon. Varenda liten småsak gör mig glad. Alla små ljusstrålar är lycka. Jag måste antingen hålla för munnen för att inte panikskrika eller tokgarva. Kommande vecka ser likadan ut... Bara att fortsätta hålla andan.

Sätter mig själv i karantän till dess att jag är bättre.

Helvetesvecka. Varför har den inte tagit slut än? Jag hatar den.



Jag går i ett sicksackmönster...

Idag var jag lite kissekattig. Älskar verkligen mina öronmuffar ^^ Känner mig urgullig när jag går ute. En lite rolig sak som hände var att en kille pratade i telefon och när vi passerade varandra utbrast han högt "Oh shit! Det går runt en tjej med kattöron på stan!" till vem det nu än var som han pratade med. Jag hann inte reagera för jag gick så fort förbi men han fick mig till att le och småskratta efteråt. Var det verkligen en sådan överraskande syn? För honom var det visst det.

Meow meow.





Det påminner mig om 96neko's söta låt!




Usch vad melodramatisk jag blev igår ser jag nu vid återbetraktelse av onykterhetsskriverierna. Inget ovanligt förekommande fenomen. Oh well. Idag har varit en bra dag. Det kommer att bli en bra natt på jobbet också. Ska börja plugga lite snart. Jag har bestämt mig för att ta tag i Grundläggande kalkyl-tentorna. Det är dags att vässa mina matematikpennor så att jag är redo för hösten.

Galenskapen i min mun är onådig... Snart rycks de ut. Snart så... Mmmhmhahamahamoahahammmwaaaaahaaahahhahahahhaaahhaaaaaaa!!! Allt som krävs är att skära upp tandköttet lite grann och sedan ta en tång med ordentligt grepp. Hur svårt kan det vara? Hur kan det kosta flera tusentals kronor?! Jag skulle nästan kunna göra det själv... Som sagt var, allt som krävs är en vass skalpell och en redig tång.

Varför ser mina snöänglar så ondskefulla ut?


Det här är jag efteråt, med lånad telefon och vinterutstyrsel.

Vi sov underligt länge idag. Inget ovanligt för min del men de andra brukar vakna på morgonen. Våra systrar åkte hem med tåget mitt på dagen. Bella och jag stod utanför och fånade oss en massa. Eller egentligen så var vi oss själva men det såg säkert fånigt ut i andra tågresenärers ögon. Vi diskuterade, bråkade, fäktades och gjorde ett levande tåg. Sedan sprang vi och vinkade när småsystrarna åkte iväg. Efter att ha inhandlat förnödenheter började Bella plugga. Jag tog en powerwalk på 1,5 mil. Det räckte tyvärr inte. Trots de sista kilometerna av löpning. Jag vet inte vad jag ska göra av mig. Min kropp är oregerlig och sinnet dömt att förlora. Folk påstår att jag är smart... Ha!

Bella och jag tittade på Black Butler. Helt plötsligt smäller hon till mig. Flera gånger utan förvarning mot ansiktet. Hon träffar med öppen hand rätt på näsan så att det bränner och svider. Precis som när man andats in vatten. Min näsa pulserar och känns hemsk. Jag ler och börjar skratta okontrollerat. Vi ler mot varandra och därmed har leken inletts. Fast nu är det på blodigt allvar. Slag, bitande, sparkar och hårda grepp. Allt är tillåtet för sin egen överlevnad. Förutom under de scener i serien som är intressanta. Då stannar vi upp. Så fort den ena av oss lyfter handen för att dricka ur ett glas eller klia sig någonstans rycker den andra till. Beredda på att försvara oss mot oförberedd attack. Jag har däremot en fördel. Min styrka. Den är dessvärre lika mycket min svaghet. Systers armar och fingrar kan jag bryta av om jag skulle vilja. Och hennes ansikte skulle vara massakrerat om jag så ville. Det där har alltid varit ett problem. Redan som barn vågade jag inte kämpa emot när vi busbråkade eftersom jag visste hur svag hon var i jämförelse med mig. Ett enda ordentligt slag från mig och hon skulle gråta av smärta. Hon skulle hata mig. Så inledningsvis fick hon alltid övertaget, genom att bitas och rivas så att jag blev ärrad. Mamma har alltid skällt ut henne för att ärra mitt fina ansikte. Mamma ville inte att jag skulle behöva leva med det för resten av mitt liv. För jag har aldrig vågat slå tillbaka med full kraft.
Under vår lek tog jag utan vidare kontrollen genom att blockera hennes dåliga försök till slag och greppa hennes hand som i ett hälsande handslag. Sakta klämde jag hårdare och hårdare tills hon kved. Jag hade inte ens tagit i och hon gav redan upp. Inte mycket till lek egentligen. Hon retades genom att slå till mig i ansiktet fler gånger efteråt men jag slog tillbaka. Hon skrek att jag slog mycket hårdare. "Ja, vad hade du väntat dig? Jag är hårdare." var mitt svar. Det blev vapenvila för resten av kvällen.

Därefter började vi prata djupt. Hon tog upp hur mycket hon och Kyle (grannkillen hon var förälskad i under au pair-tiden) passade för varandra. Jag avslöjade att jag tänkt på Honom. Jag saknar honom även fast jag absolut inte vill. Jag har kämpat för att kunna leva vidare utan Honom de senaste åren.
Hon talade om hur illa vi passade ihop. Hur hemskt hon tyckte det var att se mig bli illa behandlad och lida under vårt förhållande. Jag kan berätta att han inte misshandlade mig eller sa "elaka" saker. Jag var till och med fysiskt starkare än honom också. Men hon nämnde att det syntes hur lite han tyckte om mig för den jag var och det var uppenbart att jag kvävdes ju längre tiden gick. Jag var medveten om det här under vårt förhållande men det var den allra minsta av avgifter jag var beredd att betala för att få tillbringa resten av våra liv tillsammans. Nu blev det ändå inte så. Tack vare hans idiotiska hjärtlöshet. Nåväl, jag är tusen resor starkare nu. Så jag kan inte annat än tacka för smärtan han orsakade.

Jag har inte kunnat promenera eller springa de senaste dagarna. Rastlöshet och sprittande nerver får mig till att bete mig tokigt i allmänhetens ögon. Jag måste hålla för munnen på mig för att inte börja skrika och yla ibland. Eller skratta panikartat utan anledning. Att gå vanligt utan att hoppa är svårt och att sitta stilla tortyr. Det känns som att hålla andan.
Mina två andra systrar Alex och Te är här över helgen. Systerhelg :) Vi har ätit godis och tittat på Hobbit 2 i 3D. Det är så fint att ha dem här och kunna umgås. Få kvalitetstid tillsammans. Nästa gång får det bli pojkarnas tur.

Jag har dock lite dåligt samvete över att längta tills de har åkt hem. För då kommer Bella vilja plugga ostört så då har jag äntligen chans att få komma ut. Jag ska ut i mina älskade spår i skogen. Springa, flämta, svettas, skrika och kämpa mot mig själv. Bryta ner och bygga upp. Jag har tänkt på och saknat personen jag absolut inte alls borde kännas vid en hel del den senaste tiden. Men det blir så när jag inte får min terapibehandling. Det underliggande kommer närmare ytan igen. Imorgon blir det bättre. Imorgon kan jag få vara själv ett tag.