Slagsmål är syskonkärlek

Vi sov underligt länge idag. Inget ovanligt för min del men de andra brukar vakna på morgonen. Våra systrar åkte hem med tåget mitt på dagen. Bella och jag stod utanför och fånade oss en massa. Eller egentligen så var vi oss själva men det såg säkert fånigt ut i andra tågresenärers ögon. Vi diskuterade, bråkade, fäktades och gjorde ett levande tåg. Sedan sprang vi och vinkade när småsystrarna åkte iväg. Efter att ha inhandlat förnödenheter började Bella plugga. Jag tog en powerwalk på 1,5 mil. Det räckte tyvärr inte. Trots de sista kilometerna av löpning. Jag vet inte vad jag ska göra av mig. Min kropp är oregerlig och sinnet dömt att förlora. Folk påstår att jag är smart... Ha!

Bella och jag tittade på Black Butler. Helt plötsligt smäller hon till mig. Flera gånger utan förvarning mot ansiktet. Hon träffar med öppen hand rätt på näsan så att det bränner och svider. Precis som när man andats in vatten. Min näsa pulserar och känns hemsk. Jag ler och börjar skratta okontrollerat. Vi ler mot varandra och därmed har leken inletts. Fast nu är det på blodigt allvar. Slag, bitande, sparkar och hårda grepp. Allt är tillåtet för sin egen överlevnad. Förutom under de scener i serien som är intressanta. Då stannar vi upp. Så fort den ena av oss lyfter handen för att dricka ur ett glas eller klia sig någonstans rycker den andra till. Beredda på att försvara oss mot oförberedd attack. Jag har däremot en fördel. Min styrka. Den är dessvärre lika mycket min svaghet. Systers armar och fingrar kan jag bryta av om jag skulle vilja. Och hennes ansikte skulle vara massakrerat om jag så ville. Det där har alltid varit ett problem. Redan som barn vågade jag inte kämpa emot när vi busbråkade eftersom jag visste hur svag hon var i jämförelse med mig. Ett enda ordentligt slag från mig och hon skulle gråta av smärta. Hon skulle hata mig. Så inledningsvis fick hon alltid övertaget, genom att bitas och rivas så att jag blev ärrad. Mamma har alltid skällt ut henne för att ärra mitt fina ansikte. Mamma ville inte att jag skulle behöva leva med det för resten av mitt liv. För jag har aldrig vågat slå tillbaka med full kraft.
Under vår lek tog jag utan vidare kontrollen genom att blockera hennes dåliga försök till slag och greppa hennes hand som i ett hälsande handslag. Sakta klämde jag hårdare och hårdare tills hon kved. Jag hade inte ens tagit i och hon gav redan upp. Inte mycket till lek egentligen. Hon retades genom att slå till mig i ansiktet fler gånger efteråt men jag slog tillbaka. Hon skrek att jag slog mycket hårdare. "Ja, vad hade du väntat dig? Jag är hårdare." var mitt svar. Det blev vapenvila för resten av kvällen.

Därefter började vi prata djupt. Hon tog upp hur mycket hon och Kyle (grannkillen hon var förälskad i under au pair-tiden) passade för varandra. Jag avslöjade att jag tänkt på Honom. Jag saknar honom även fast jag absolut inte vill. Jag har kämpat för att kunna leva vidare utan Honom de senaste åren.
Hon talade om hur illa vi passade ihop. Hur hemskt hon tyckte det var att se mig bli illa behandlad och lida under vårt förhållande. Jag kan berätta att han inte misshandlade mig eller sa "elaka" saker. Jag var till och med fysiskt starkare än honom också. Men hon nämnde att det syntes hur lite han tyckte om mig för den jag var och det var uppenbart att jag kvävdes ju längre tiden gick. Jag var medveten om det här under vårt förhållande men det var den allra minsta av avgifter jag var beredd att betala för att få tillbringa resten av våra liv tillsammans. Nu blev det ändå inte så. Tack vare hans idiotiska hjärtlöshet. Nåväl, jag är tusen resor starkare nu. Så jag kan inte annat än tacka för smärtan han orsakade.