Don't You Dare Care For Me

Mer isolering igen. Jag måste ta en paus i några dagar nu eller så länge som det kommer att behövas. Det har blivit för mycket med jobb, umgänge, skola och familj. Jag hinner knappt sitta ner känns det som, ännu mindre att sova. Att leva är inte ens att tänka på. Jag är trött i huvudet och ledsen i hjärtat.
Sorgsenhet sitter som ett regnmoln i halsen. Jag tappar bort mig själv i den inre tornadon. Varenda liten småsak gör mig glad. Alla små ljusstrålar är lycka. Jag måste antingen hålla för munnen för att inte panikskrika eller tokgarva. Kommande vecka ser likadan ut... Bara att fortsätta hålla andan.

Sätter mig själv i karantän till dess att jag är bättre.