spacecookies blogg

Så jag gjorde det igen. Jag skulle slänga flaskan. Men tänkte då. Äsch ett glas sen slänger jag skiten. Så jag tog ett glas. Och ett till. Och ett till. Så fortsatte det och plötsligt var flaskan tom. Jag hade just druckit 1/2 liter ren absolut vodka.
Jag skulle ställa mig upp. Men kom till insikt att mina ben inte längre var kopplade till min hjärna. Jag faller ner på det hårda kakel golvet. Jag ligger där helt stilla. Jag ser det Svartnar. Jag kan inte längre öppna mina ögon. Jag tappade greppet om verkligheten. Jag deckade. Ungefär 2 timmar senare vaknar jag. Ilande huvudvärk och fortfarande full. Jag ställer mig upp. Och släpar min avslappnade kropp till mitt rum. Jag lägger mig ner i min säng. Och somnar. Vaknar några timmar senare och here i Am. Tog bort en del av historien då jag fick kommentarer från personer som inte verka veta särkilt mycket angående alkohol och effekt osv.

Jag gjorde det igen. Jag har stått emot alla frestelser. Men det blev för mycket när jag väl hade det bredvid mig. Som att det kalla på mig: drick mig. Du vet att det kommer känns skönt.

Så jag gjorde det. Jag slängde mitt långa slit åt sidan och drack igen. Den varma känslan man får bär du kännes spriten glida ner genom din hals och ner till magen. Man blir alldeles varm och flummig. Hur skulle jag någonsin kunna säga nej till det? Jag hade flaskan stående där. Den stirra på mig. Jag har inte den mentala styrkan till att säga nej till det ända som gör mitt liv värt att leva. Att säga nej till det som rädda mitt liv är ju bara oförskämt. Att säga nej till spriten var inget alternativ. Allt mitt slit för att inte dricka. Varför? Varför inte dricka? Varför slit och må skit för att klara mig utan sprit? När jg kan leva med den? När jag kan va varm och go hela tiden. Finns det nån som kan vara på det? Varför ska jag inte göra det som får mig att må bra? Som får mig att för vara en sekund inte hata varenda centimeter av min kropp?

Jag har en orolig känsla i magen. Förra gången jag kände mig orolig blev jag hotad av en äcklig pedofil via mail. Men denna gången känns det som att det kommer hända nått stort. Nåt hemskt. Nåt som kommer göra livet svårt att leva. Nåt som kommer/kan förändra mitt liv. Och det gör mig galen att inte veta vad det är som kommer hända. Men jag vet att nått kommer hända. Det har de gjort varenda gång jag haft en sorts orolig känsla i magen.

ush .... hatar fan alla lärare...
finns ingen lärare på hela jävla skolan som är normal!!!!!!!!!!!! alla är helt jävla knäppa :((((

~when the power if love overcomes the love of power the world will know peace~


~people are supposed to be loved and things are supposed tone used, but things are being loved and people are being used. That's why the world is in chaos~


~if nobody hates you, your doing something wrong~


~you're going to get criticised anyways so you might as well do whatever the fuck you want~


Och joker ofcurse

~I simply believe that whatever doesn't kill you makes you stranger~

:(

Jag tror jag vet Vf jag inte längre vill gå till skolan. Det är inte för att jag rycker det är tråkigt.
Det är delvis för att jag utvecklat en stor rädsla för män. Och är rädd att träffa på psykopater på väg till skolan. Men jag tror jag vet den största skurken i det hela. Jag är rädd att någon ska säga något som knäcker mig! Som jag skrev i det förra inlägg , jag är mellan lycka och depression. Och jag är rädd att någon ska säga/göra något som knäcker mig. Som gör att jag för andra gången ser allt ljus slockna och all kärlek sakta ruttna. Som gör att jag förlorar förmågan att tänka och göra sånt som gör mig lycklig. Som gör att jag utvecklar en rädsla för allt. Som resulterar i att jag antingen går upp i vikt eller ner i vikt. Som gör mig destruktiv igen. Som gör att ingen lyssnar på vad jag har och säga för jag ses som ett känslomässigt vrak som inte vet vad som är bäst för mig själv. Som gör att jag slösar bort en stor och viktig del av mitt liv på att grubbla och tänka på sånt som får mig må dåligt. På allt dåligt med världen och allt hemskt som hänt. Ist för att se det goda i vissa människor och uppskatta hur bra jag har det med en mamma som älskar mig. Att jag ist för att använda den otroliga gåva vi människor fått (hjärnan) till att uppfinna/filosofera och tillägga kunskap så sitter jag hemma i mörkret och memorerar allt ont och hemskt om allt. Jag gråter över saker jag ist ska le för. Jag blir arg över saker jag egentligen borde glädjas över. Jag hatar ist för att älska.

Den platsen vill jag inte hamna på igen. Och Df vågar jag inte gå till skolan. För jag är rädd att så lite som ett ord kan knäcka mig. Jag vill till skolan. Jag vill umgås med vänner. Va trevlig mot lärare och köra omkull mobbare. Ist sitter jag hemma och fruktar och slösar mitt liv på att leva i rädsla.
Shit insåg nyss att jag får helt enkelt gå dit och ta emot dagen som den möter mig och får jag problem så får jag lösa dem då. Ist för att sitta här hemma och grubbla över problem jag inte har. Jag menar Vf ska jag sitta hemma och slösa mitt liv på att undvika saker jag gillar för att det finns en risk för ett problem? Jag får helt enkelt ta varje dag som den kommer. Den dagen Dom problemen. Nu gör jag ju allt jag inte ville. Jag hamnar på det stället jag försöker undvika att hamna på. Nej. Jag har slösat flera veckor på att undvika ett problem som kanske inte ens kommer uppstå. Jag antar att man behöver skriva alla sina tankar för att kunna se att man tänker helt fel. Jag behövde bara skriva ner alla mina tankar för att se att det jag gör är galet.

Well det var ju bra att veta.
Srry för långt inlägg men behövde skriva av mig. Ha det bra everybody :)

Detta säger allt


Me: I'm finally happy again

Life: lol, wait a sec



Jag var äntligen lycklig och sen var det precis som att livet har nått emot att jag föddes. Jag försöker säga till mig själv : allt händer av en anledning och det är menat att jag ska lära mig nåt av detta. Men jg trodde jag var klar efter dom åren av depression. Jag trodde att jag äntligen skulle få va lycklig. Lycklig va jag... Ett tag till livet lär mig nya läxor.

Jag vägrar bli deprimerad igen!

Jag är inte deppig men jag är inte längre lika lycklig som jag var för några månader sen.

De åren jag var deppig sa jag alltid till mig själv : du kommer aldrig bli lycklig, det finns inget du lan lära utav detta, allt är hopplöst
Men sen fick jag ju uppleva lycka och glädje igen.
Vf försöker Gud ta det ifrån mig?
Jag är starkare än innan depressionen.
Hade detta varit innan depressionen hade jag redan varit knäckt. Men detta är efter. Jag blev starkare.

Men om detta fortsätter vet jag inte hur länge min styrka håller.
Jag vägrar bli deprimerad igen! Jag vägrar hamna på den plats där allt är mörkt och man är övertygad om att lycka aldrig kommer uppstå.
Även om jag verkar stark så är jag rädd.
Jag är rädd att hamna på den plats igen.
Jag är mellan lycklig och depression.
Och jag önskar inget mer än att nåt bra händer så jag bli lycklig igen.
Jag försöker övertyga mig själv att detta inte ska knäcka mig. Säga till mig själv att ingen ska knäcka dig igen. Men ju mer jag säger det. Och ju längre tiden går. Ju mer tvivlar jag på det. Tvivlar på att jag kommer klara detta utan ännu en depression. Det som hållt mig så länge från att knäckas och låta den mörka sidan dra ner mig i mörkret är väl att jag vill va stark för mamma.


Det var lite av allt som pågår i mitt huvud. Godmorgon.

Jag behöver nån jag kan prata med om ALLT nån som gått igenom nån form av psykisk ohälsa
Nån som förstår sexuellt övergrepp, sexuellt ofredande eller också trakasserier. Nån här som är duktig på att lyssna och har bra tips?

Kik: moalilla

Hör av er. Vill kunna snacka med nån som har erfarenhet om mycket. Som vet vadan ska göra i vissa situationer eller bara kan lyssna och stötta.

Hjälp... Går igenom mycket just nu och vill kunna prata med nån....

så här kommer nåt jag grubblat på....


tror ni att

avkriminalisera cannabis skulle ha nån annan effekt än att legalisera det?

då menar jag på tex

skulle på nått sett ha olika effekt om man avkriminalisera det ist för att legalisera det ?

har lite svårt att ta orden ur munnen på mig.. men hoppas ni förstår vad jag menar.

och tror ni att de skulle bli mindre missbrukare om man avkriminalisera de?
tror ni det skulle bli fler missbrukare genom att avkriminalisera det?

och vad för skillnad tror ni det skulle bli om man avkriminalisera det ist för att legalisera det? och tvärtom..
yeah

tror ni det skulle bli bättre av att göra cannabis lagligt?
tror ni det skulle bli bättre av att göra cannabis avkriminalisera?
eller tycker ni det kommer bli bättre om det stannar kvar som olagligt?

letar bara efter åsikter..
jag undrar helt enkelt vad ni tror skulle hjälpa/minska dagens ökade cannabis missbruk.

jag kommer ta bort alla kommentarer som :

*kränker nån/mig
*uppmuntrar till cannabis missbruk