spacecookies blogg



Tjej, 60 år. Bor i Eslöv, Skåne län. Är offline

spacecookies

Senaste inläggen

Depression
2 augusti 2015 kl. 22:57
Den bristfälliga psykiatrin
31 juli 2015 kl. 23:29
död på insidan, döende på utsidan
31 juli 2015 kl. 13:11
våldtäckt, soc och familjehem
29 juli 2015 kl. 22:35
jag är full hahahh
27 juli 2015 kl. 02:20
näthat
24 juli 2015 kl. 23:33
Min facebook sida :D
23 juli 2015 kl. 23:07
nytt videoklipp uppe :) pratar om kissie
23 juli 2015 kl. 19:01
kolla in :D :D
22 juli 2015 kl. 23:15
youtube kanal :D
22 juli 2015 kl. 18:38
Visa alla

Fakta

Riktigt namn: Moa Civilstatus: Letar
Läggning: Bisexuell
Intresse: Sex
Bor: Med mamma
Politik: Politik?
Dricker: Alkohol
Musikstil: Rock
Klädstil: Galen
Medlem sedan: 2014-01-18

Event

spacecookies har inte lagt till några event än.

Mitt liv -depression-frisk och lycklig och nu...

Detta säger allt


Me: I'm finally happy again

Life: lol, wait a sec



Jag var äntligen lycklig och sen var det precis som att livet har nått emot att jag föddes. Jag försöker säga till mig själv : allt händer av en anledning och det är menat att jag ska lära mig nåt av detta. Men jg trodde jag var klar efter dom åren av depression. Jag trodde att jag äntligen skulle få va lycklig. Lycklig va jag... Ett tag till livet lär mig nya läxor.

Jag vägrar bli deprimerad igen!

Jag är inte deppig men jag är inte längre lika lycklig som jag var för några månader sen.

De åren jag var deppig sa jag alltid till mig själv : du kommer aldrig bli lycklig, det finns inget du lan lära utav detta, allt är hopplöst
Men sen fick jag ju uppleva lycka och glädje igen.
Vf försöker Gud ta det ifrån mig?
Jag är starkare än innan depressionen.
Hade detta varit innan depressionen hade jag redan varit knäckt. Men detta är efter. Jag blev starkare.

Men om detta fortsätter vet jag inte hur länge min styrka håller.
Jag vägrar bli deprimerad igen! Jag vägrar hamna på den plats där allt är mörkt och man är övertygad om att lycka aldrig kommer uppstå.
Även om jag verkar stark så är jag rädd.
Jag är rädd att hamna på den plats igen.
Jag är mellan lycklig och depression.
Och jag önskar inget mer än att nåt bra händer så jag bli lycklig igen.
Jag försöker övertyga mig själv att detta inte ska knäcka mig. Säga till mig själv att ingen ska knäcka dig igen. Men ju mer jag säger det. Och ju längre tiden går. Ju mer tvivlar jag på det. Tvivlar på att jag kommer klara detta utan ännu en depression. Det som hållt mig så länge från att knäckas och låta den mörka sidan dra ner mig i mörkret är väl att jag vill va stark för mamma.


Det var lite av allt som pågår i mitt huvud. Godmorgon.


Logga in för att kommentera