59 år. Bor i Stockholm, Stockholms län. Är offline
Det finns en anledning till att jag älskar film och tv, att jag är en del av gemenskapen som finns bland karaktärerna men inte behöver engagera mig, behöver inte prestera, bidra med leenden, skämt, smarta observationer, osv. Fiktionen låter mig andas.
Såvida jag inte blir alltför ledsen av alla leenden, just för att jag känner en avundsjuka och en önskan att befinna mig i deras situation.
... på ett sätt känns det som att världen skapar mina problem, men samtidigt kan jag inte hjälpa världen förrän jag har hjälpt mig själv och kommit fram till vad det är jag egentligen vill. Jag vill i vilket fall inte springa ifrån någonting men vet samtidigt inte vad det är jag behöver konfrontera. Om det är mig själv, eller omvärlden... eller båda...
varför tar jag allt så personligt för?
idjüt
Stop it
accept and let wither
Hittade mitt pokemon silver i min brors rum!
Det har varit borta i minst 5 år
Lyckan är ~*OFANTLIG*~!!
...
ja
ropar på hjälp.
Finns.
snälla..
måste jag skrika efter den?
oj oj oj oj oj oj oj oj oj oj oj oj oj oj oj oj
DÄR
är jag ju.
inga fötter inget fäste inga rötter inget näste
inget hem
inget hus.
Istället: dörrar och fönster, bussar och vägar.
förflutet förflutet förflutet
förflutna rinner mellan tårna.
dyngsur av det 'förflutna'.
Tid
Stressen.
stressar för rättvisan.
GAH
försvinn tidsuppfattning!
kom hit, vaket tillstånd! nu är det nu är det IDAG.
FÖRSVINN, tveksamheten över när(?) ALLT kommer att ta slut!
visa respekt för IDAG.
och lägg av med självhatet... du ÄR inte skyldig till allt i världen. Du gör dig skyldig till allt i världen när du påstår det. så sluta med det.
GAJ RÄ RÄH
i spegeln.
Melankolik...
flygande fötter.
fria rötter.
dörrar, fönster, bussar och vägar.
Överallt
finns för dig, att vraka bland.
finns för dig, om du bara vågar...
omfamna att släppa taget.
ramla bakåt
in i den underbara ovissheten
om framtiden.
nu idag släpper jag taget om mitt gamla 'jag'.
Tittade just klart på Nausicaä för andra gången, och började gråta när jag såg slutet... Känslan är verkligen rak, och inte böjd i olika former så att man inte riktigt kan definera den.
Vill inte gå in på för mycket detaljer, för då tror jag att jag spoilar den varma känslan i magen.
Jag är förresten medveten om att när jag skriver om saker så kan det låta som att jag romantiserar dem för att kanske låta som en gullig eller fin person, men faktum är att jag faktiskt är såhär. Jag är. Att vara häftigt dryg och cool är verkligen inget som ligger i mitt intresse.
grönt.
förkärlek till folk som inte bryr sig om norm.
narcissistisk.
könsneutral till det mesta.
paranoid (under stressiga perioder i mitt liv)
innonativa toner, orchestra och teatralistiska röster tilltalar mig.
legend of zelda, Link har stått lite grann för min personliga utveckling.
rurouni kenshin, Himura Kenshin har stått lite för min personliga utveckling.
kakor, jättemycket kakor.
kramar.
dålig inställning till många (dåliga) industrier.
yogi chai-té.
orangea klädesplagg, men inte på mig.
turkosa klädesplagg, på mig.
nördiga referenser.
bob hunds lyrik.
alexander perchovs excellenta ordval.
initiativtagande.
Då och då är det bra att du dubbelcheckar att du är du.
I kristider så tycker jag att du bör göra det.
mysig tröja som inte tillhör mig.
vilja väl men handla fel, att acceptera att det händer (sluta klandra dig själv för varje felsägning)
varför vill man vara gladare för andras skull?
dra iväg från stockholm hela sommaren är bra när det mesta känns för kvavt.
visa trygghet kan för mig vara att låta nån se mig i mössfrisyr.
att vara intresserad av andras liv men nästan aldrig visa det.
nästan allt är fint. jättefint! hela tiden. det finns små fantastiska saker i det mesta. men ibland är man för självupptagen för att märka det.
testa någonting riktigt nytt...
testade och gå på min första moshpit och mitt allra första rave (varför ska det kosta 100 spänn för ett utomhusrave för? Blasphemy!). Även om det inte var något som gjorde mig lycklig så var det en upplevelse i sig, både moshpiten och ravet. Dansa med främmande människor
genom att våga lite mer växer man också lite som person. vi är väldigt bra på att fega och klaga och det är sällan man bara lever sig in i vardagen och njuter av det som finns och det man kan skapa.
så kom igen nu, sluta klaga på att du inte orkar eller är för gammal - Ta tillfället i akt!