Det hör ihop.

Tittade just klart på Nausicaä för andra gången, och började gråta när jag såg slutet... Känslan är verkligen rak, och inte böjd i olika former så att man inte riktigt kan definera den.
Vill inte gå in på för mycket detaljer, för då tror jag att jag spoilar den varma känslan i magen.

Jag är förresten medveten om att när jag skriver om saker så kan det låta som att jag romantiserar dem för att kanske låta som en gullig eller fin person, men faktum är att jag faktiskt är såhär. Jag är. Att vara häftigt dryg och cool är verkligen inget som ligger i mitt intresse.