Sarilfias blogg

Högst uppe på taket är allt så kallt. Mina ögon har jag stängda men jag räknar tårarna som faller ner, alla har ett löfte som jag hoppas att jag inte förstör. Det är så jävla svart och mörkt, ljuset vill inte vara min vän och hjälpa mig fram, det låter mig fummla i mörkret på egen hand.
Jag öppnar mina ögon igen, men jag kan inte förstå varför jag egentligen gör det. och jag ser över stadens lampor och hus. Jag har drömmar om att börja om igen, slänga all skit åt sidan och börja om, från ruta ett.
Jag känner mig besatt och äcklig. Finns det inget slut på detta?
Ni är som en mardröm jag drömmer hela tiden, jag vill bara slita sönder er, lika lätt som man sliter ben från en fluga. Mina meningar har drunknat i erat snack. Jag har lärt mig att leva, men min frihet tycks ha kommit till sitt slut, jag måste slå ner den här jävla väggen.
Jag stirrar på mig själv i spegeln, ensamhet och smärta stirrar tillbaka, med en gnutta kärlek, bara för det alltid finns där. Men just nu är allting kallt och grått. Alltid när jag inte har någon i min närhet är jag rädd o frusen. Jag försöker andas lugnt in och ut, jag försöker att inte få tårarna att rinna. Jag stänger ögonlocken, det bränner så jävla mycket och jag kan inte göra något åt det, att jag är svag.
Jag vill vända mig om, det känns som att jag tappat min grund jag brukade stå på. Om nätterna vänder jag mig i plågor, jag brinner, kan du inte se? Detta är mitt sos, den enda chansen att låta er veta vad jag fruktar, vad jag är rädd för och vad som gör att det blir såhär.
Låt mig gråta, låt mig ha ont, låt mig skrika färdigt, tills jag blir alldeles tom.

Dagarna med lyckan blir korta. Nätterna är lika långa som år. Det känns som de aldrig tar slut. Det som avspeglar sig i spegeln ser inte längre ut som jag.
Det känns som att jag är en blomma som tappat alla blad efter den långa isiga vägen. 10steg känns som 8 mil. En timme är som ett år, en varm natt så är mitt hjärta av is.
Jag vill ha dig i min närhet, smeka din halsgrop och titta in i dina ögon som är djupa som brunnar. Jag vill vara i dina armar för du får mig att känna mig bra.

Jag kan förklara mina känslor för dig, med bara ett finger.

Kvällen är kommen. Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Men det enda jag ser är mitt tomma ansikte som stirrar tillbaka på mig, det enda jag ser där ute är den kalla astfalten med frost på sig som glittrar i månens blåasken. Det skulle vara så lätt att bara sitta där uppe, ta ett steg utåt och bara falla. Falla neråt och landa på astfarten. Det skulle knaka och allt som en gång varit jag skulle då ligga i en stor jävla blodpöl på backen.
Och jag skulle inte bry mig. Eller skulle jag? Skulle jag våga utmana min största räddsla?
Om jag verkligen skulle beskriva mig själv, skulle jag säga spöke. Jag ser ut som en dimma. Finns jag ens? Kommer jag orka stå på mina ben i framtiden, eller kommer de gå av precis som torra kvistar?
Hur jag än gjorde förr så blev det ingen förändring, jag dog där. Den tjejen jag var då dog där.
Det känns verkligen som jag sitter på en stor kall sten vid en sjö som avspeglar himlen ovanför och månen, som ser så kall ut. Jag skulle kunna sitta där. För jag vill se, det ingen annan ser just då, jag vill känna det ingen annan käner just då. Jag vill höra och förstå det. Att se framemot nästa dag är svårt för mig, när ångesten kommer krypande upppå ryggraden om nätterna, den syr fast sig i mitt skinn. Det är som att jag inte ska få le. När jag ligger dr, blir rummet bara mindre och mindre, det är som att väggarna trycker ihop sig med spikar på. Jag blir rädd och jag vill skrika, men skriken kvävs innan de ens hunnit upp för strupen. Mina skrik på hjälp blir som ett tyst Dm. Jag gör allt jag kan för att klara av dagarna, men det är så jävla svårt med alla dessa känslor tankar och synder jag har. Det är svårt när jag inte har folk att träffa och prata med, folk som vill förstå, som vågar ge mig en chans.

Vad vill ni att jag ska säga? Att jag kommer leva vidare tills jag blir gammal och dör? Att jag är lycklig och har ett fullständigt bra liv? Jag är inte som er, och jag kan inte göra och säga samma saker som er. Mitt psyke stoppar mig totalt i vissa sammanhang.
Tejpa för munnen så mycket jag kan, säga mina sista önskningar till de jag älskar. Sätta en påse över huvudet, täppa till alla hålen, spänna fast med gumiband och ytterligare tejp. Det är så jag tänker, men jag tänker inte göra det. Jag älskar att leva för mycket, jag älskar min familj vänner o kärlek alldeles för mycket för att ens våga.
Min kropp är svag, mina andetag blir hysteriska och det är nu omöjligt att slappna av. Jag vänder mig om i sängen, men det blir bara värre. Jag slänger täcket över huvudet, jag tänker på värdefulla personer.
Paniken och ångesten försvinner.

Klarar ni inte av mig och min ångest, då har ni et val att göra.
Men de som klarar av det, er kommer jag ta emot med öppna armar och älska med hela hjärtat.

Att se det såhär får mina andetag att inte andas som de ska. Finns det någon jävla gud så vart i helvette är han? Bara att försöka ta sig igenom dagarna utan att känna den svidande smärtan i bröstet för vajre andetag man tar.
Bara att försöka kontrollera över sig själv, det känns som att jag tappat kontrollen för så länge sedan. Jag mår inte dåligt tycker jag, men egentligen är jag så jävla nere. Jag hatar det här, jag vill göra saker bättre, med skiten kommer bara tillbaka till mig hela tiden. Och det gör mig svag, även om jag inte bryr mig så mycket längre.
Fan skaffa ett liv var det ni sa, tack för all jävla skit ni ständigt ger mig, (haters) ni är precis som jag föranade, det är hemskt att jag hela tiden lider på grund utav er. Jag hatar er så otroligt fruktansvärt mycket hela tiden, för man kan inte älska människor som er, förstå det.
Ett begär efter något jag aldrig kommer få, jag försöker men det verkar inte ens löna sig, därför drömar inte existerar i min värld.
Jag mår illa, snart spyr jag, bara tanken på er får mig att vilja spy. Vafan vill ni? Ni borde veta att jag hatar er, så ni måste hata mig tillbaka minst lika mycket. För annars skulle ni inte vara som ni är mot mig varje jävla dag.
Det är helt jävla fucking okei att skriva av sig vars man vill. Ingen jävel har bett er läsa och lägga sig i. Ni säger att ni bryr er om mitt mående, men jag tror inte riktigt på er, för ni ljuger hela tiden och går bakom min rygg och snackar skit, och ni lyssnar aldrig på vad jag säger. Ni tror att hela jävla livet är et fuckking skämt.
Bara överleva en dag som mig och ni skulle vara ganska jävla död just nu. Jag vet att jag aldrig kommer bli accepterad eller perfekt i era ögon, för jag inte räcker till. Men det spelar ingen jävla roll, jag har människor som älskar mig ändå.
Jag är ett barn och ska inte kunna alla regler. Jag är inte eran beskyddare, man säger inte fula saker om min för att själv få lite skydd, för att ni själv är så jävla dåliga. Ni är idioter som ständigt bryr sig om er själva.
När jag är sjuk eller säger att jag har ont och inte mår bra, säger ni alltid att ni har det värre än mig. Det är inte hur man har det, det är hur man tar det. Hur fan tror du det känns för mig? Får inte jag leva lite också?

Överleva till framtiden och jag stryper mig själv genom nätterna när tårarna börjar rinna, jag mådde bra fram till den här punkten. Allt har stannat och jag vet inte längre vad jag tycker och tänker om något, gått tillbaks så många steg, stannat min egen värld och börjat tänka efter för varje steg jag tar, för varje andetag jag andas, jag andas men bara för tillfället.
Jag börjar tappa förståndet och jag vet inte längre vars jag står, jag står bara i mitten och alla springer förbi mig. Jag vet att allt är mitt fel, att problemen här alltid varit problem, men ni behöver inte påpeka det varenda eviga jävla dag. Jag vet det redan.
Jag är inte lugn längre.
Hatar ni mig, så hatar jag er, så är det bara.

Det bästa med detta är att jag kan vara själv nu. Det kan inte ha vart såhär förut, men nu är det så. Jag vet att ni kanske inte tycker jag försöker, but I do.! Jag vet att ni tycker det när ingenting ser ut att förändras. Men det blir hela tiden så jävla mycket bättre, fast det hela tiden blir så himla mycket sämmre hela tiden också. Men jag har allt jag vill ha.
Håll andan sa jag, du slipper kylan, du slipper känna. Du kan dö av att inte andas. Försök inte få mig att ändra mig. Jag vet vad jag vill och behöver, och jag behöver inte stå naken i en iskall kyla. Inte ensam, jag behöver inte se hur mina andetag bildar ånge kring mig när det är kallt. Jag tänker inte ta av mig min skottsäkra väst för eran skull. Jag tänker inte leva för eran skull för att ni ber mig leva åt er, för att ta smärtan de andra dagarna.
Jag har det bästa man kan ha. En helt sjukt underbar och bästa mamman man kan ha, den bästa brodern, den bästa pojkvännen man någonstin kan finna, och jag har världens bästa vänner. Det är omöjligt att finna sånna här människor jag har kring mig. Jag har som sagt det bästa, som ett litet barn tycker när den får en glass med 25 kulor, ser ni det framför er? Lyckan i dennes ögon. Så har jag det jämt, men ändå är allting inte som det ska. Jag kan inte bli ''hel'' igen. Min ruta är krossad, och det kommer inte bli hel, inte ens om man sätter in en ny. Jag kommer inte kunna bli så varm som jag var.
Det hhär blev inte som jag trodde. Jag svor för er att jag aldrig igen skulle falla ihop. Jag lovade att jag aldrig igen skulle låta mig brytas ner. Jag är som glöden när den får vatten över sig. Jag kan kämpa på ett tag, sedan ger jag också upp och dör. Jag kanske har misslyckats, men jag ska inte misslyckas så mycket som jag gjorde nu.
Aldrig igen ska jag vika ner mig på det sättet, att låta vattnet ta mig med strömmen.
Jag vill klara att stå upp för mig själv. Utan hjälp.

Fruktansvärt länge sedan..
Trodde med mitt liv att jag aldrig skulle göra om det. Men när smärtan blir för tung att bära o själen för hårt kramad så kan man inte låta det var.
Det bränner, och jag klarar av att se det.

såhär känner jag nu CUT CUT CUT *cuttar av handlederna* STAB STAB STAB *stabar sönder mitt bröst* DIE MOTHER FUCKER, DIE! *Sväljer en hel burk med sömntabletter*

Can we see beyond the scars ?
Let's try.





’’Emo jävel!’’

’’Emo Sara!’’

’’Fula jävel!’’

’’Dra åt helvette din fitta!’’

’’Du är värdelös!’’

’’Jävla äckel!’’

’’Jävla anorektiker!’’

’’Gå och dö!’’

’’Skär upp armarna!’’

’’Hora!’’



SLUTA!!!
I den här världen finns inge känslor, alla är så jävla kalla.
Varje dag möts jag av iskalla eller hånande blickar, hat eller total ensamhet.
Jag vet att jag inte är perfekt eller accepterad i era ögon, och jag kommer aldrig bli det heller.
Jag vet att jag inte är som er, jag vet att jag inte heller tycker och tänker som er.
Och jag kommer aldrig göra det heller.
Jag vet också att jag inte är lika vacker som er, jag är inte heller lika begåvad som er.
Jag kommer aldrig kunna leva upp till de förväntningar ni har på mig, så förvänta er inte det.
Jag kommer inte bli som er.
Jag vet att jag aldrig kommer kunna se världen med era ögon, för jag kommer aldrig bli som er.
Något jag kommer kunna göra är att lyssna på er, och era ord.
Ni vill att jag ska ta av mig min skottsäkra väst och låta er skjuta mig, men jag tänker inte göra det.
Så snälla låt mig vara nu, det räcker.
Jag har fattat.
Jag vill bara fly ifrån mig själv, jag klarar inte pressen längre.
Jag bad inte om det här, så varför ska det alltid vara så enkelt att klanka ner på mig?



Jag har inte gjort er något ont, eller hur?

-Att leva med eller utan, det spelar juh fan ingen jävla roll längre.
Nej precis. Det kommer bli kallt ändå, att bara stå där o se på. Jag vet att det är roligt, att man dras med av att vara där. Men du behöver inte. Lev istället. Var du.
Jag vill inte stå här, mitt i skogen, det är kallt, fuktigt, mörkt och ensamt. Det är läskigt. Jag vet juh faktiskt inte vad som finns bakom alla hörn. Jag hör rasslet, det låter som en kedja, av löv. Och jag ser löver, rödgula på marken, vissa smyger sig försiktigt frammåt med vinden. Jag står stadigt kvar. Jag tänker inte lägga mig ikväll. Jag vet att du vill se det som jag ser, jag vet att du vill känna det jag känner, jag vet att du vill höra det jag hör, jag vet att du vill uppleva det jag upplever. Jag vet att du vill veta det jag vet, jag vet att du vill fatta vad jag skriver. Testa då.
Jag hör det, komma sakta, med tunga steg, med tunga andetag och naglar som drar sakta mot betong väggen. Jag ryser, vafan är det här? Jag vänder mig om, men det finns ingenting där, jag vet att det finns där, men jag ser det inte. Jag hör, och känner, jag känner en kall fuktig kyla som tränger sig in på mig. Jag kan inte göra någonting åt det. Och så står jag där igen, i skogen, på knäna och känner på de våta löven, de har blivit våta av dimman som sträcker ut sig över skogen, åkrarna och vägarna. Det är spöklikt. Jag önskar jag förstod var du egentligen försvann? Jag undrar varför du försvann, varför du lämnade mig till det svåraste i mitt liv. Eller finns du fortfarande kvar där bakom någonstans? Jag vill höra dina hjärtslag igen, jag vill se dina mörka ögon, jag vill känna dig, jag vill se dig, jag vill veta att du finns. Men innerst inne vet jag att du är borta, för alltid. Men jag vill inte aceptera, att du lämnat mig åt evigheten helt jävla ensam.