Låt mig.

Högst uppe på taket är allt så kallt. Mina ögon har jag stängda men jag räknar tårarna som faller ner, alla har ett löfte som jag hoppas att jag inte förstör. Det är så jävla svart och mörkt, ljuset vill inte vara min vän och hjälpa mig fram, det låter mig fummla i mörkret på egen hand.
Jag öppnar mina ögon igen, men jag kan inte förstå varför jag egentligen gör det. och jag ser över stadens lampor och hus. Jag har drömmar om att börja om igen, slänga all skit åt sidan och börja om, från ruta ett.
Jag känner mig besatt och äcklig. Finns det inget slut på detta?
Ni är som en mardröm jag drömmer hela tiden, jag vill bara slita sönder er, lika lätt som man sliter ben från en fluga. Mina meningar har drunknat i erat snack. Jag har lärt mig att leva, men min frihet tycks ha kommit till sitt slut, jag måste slå ner den här jävla väggen.
Jag stirrar på mig själv i spegeln, ensamhet och smärta stirrar tillbaka, med en gnutta kärlek, bara för det alltid finns där. Men just nu är allting kallt och grått. Alltid när jag inte har någon i min närhet är jag rädd o frusen. Jag försöker andas lugnt in och ut, jag försöker att inte få tårarna att rinna. Jag stänger ögonlocken, det bränner så jävla mycket och jag kan inte göra något åt det, att jag är svag.
Jag vill vända mig om, det känns som att jag tappat min grund jag brukade stå på. Om nätterna vänder jag mig i plågor, jag brinner, kan du inte se? Detta är mitt sos, den enda chansen att låta er veta vad jag fruktar, vad jag är rädd för och vad som gör att det blir såhär.
Låt mig gråta, låt mig ha ont, låt mig skrika färdigt, tills jag blir alldeles tom.