Klarar ni inte av mig och min ångest, då har ni et val

Kvällen är kommen. Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Men det enda jag ser är mitt tomma ansikte som stirrar tillbaka på mig, det enda jag ser där ute är den kalla astfalten med frost på sig som glittrar i månens blåasken. Det skulle vara så lätt att bara sitta där uppe, ta ett steg utåt och bara falla. Falla neråt och landa på astfarten. Det skulle knaka och allt som en gång varit jag skulle då ligga i en stor jävla blodpöl på backen.
Och jag skulle inte bry mig. Eller skulle jag? Skulle jag våga utmana min största räddsla?
Om jag verkligen skulle beskriva mig själv, skulle jag säga spöke. Jag ser ut som en dimma. Finns jag ens? Kommer jag orka stå på mina ben i framtiden, eller kommer de gå av precis som torra kvistar?
Hur jag än gjorde förr så blev det ingen förändring, jag dog där. Den tjejen jag var då dog där.
Det känns verkligen som jag sitter på en stor kall sten vid en sjö som avspeglar himlen ovanför och månen, som ser så kall ut. Jag skulle kunna sitta där. För jag vill se, det ingen annan ser just då, jag vill känna det ingen annan käner just då. Jag vill höra och förstå det. Att se framemot nästa dag är svårt för mig, när ångesten kommer krypande upppå ryggraden om nätterna, den syr fast sig i mitt skinn. Det är som att jag inte ska få le. När jag ligger dr, blir rummet bara mindre och mindre, det är som att väggarna trycker ihop sig med spikar på. Jag blir rädd och jag vill skrika, men skriken kvävs innan de ens hunnit upp för strupen. Mina skrik på hjälp blir som ett tyst Dm. Jag gör allt jag kan för att klara av dagarna, men det är så jävla svårt med alla dessa känslor tankar och synder jag har. Det är svårt när jag inte har folk att träffa och prata med, folk som vill förstå, som vågar ge mig en chans.

Vad vill ni att jag ska säga? Att jag kommer leva vidare tills jag blir gammal och dör? Att jag är lycklig och har ett fullständigt bra liv? Jag är inte som er, och jag kan inte göra och säga samma saker som er. Mitt psyke stoppar mig totalt i vissa sammanhang.
Tejpa för munnen så mycket jag kan, säga mina sista önskningar till de jag älskar. Sätta en påse över huvudet, täppa till alla hålen, spänna fast med gumiband och ytterligare tejp. Det är så jag tänker, men jag tänker inte göra det. Jag älskar att leva för mycket, jag älskar min familj vänner o kärlek alldeles för mycket för att ens våga.
Min kropp är svag, mina andetag blir hysteriska och det är nu omöjligt att slappna av. Jag vänder mig om i sängen, men det blir bara värre. Jag slänger täcket över huvudet, jag tänker på värdefulla personer.
Paniken och ångesten försvinner.

Klarar ni inte av mig och min ångest, då har ni et val att göra.
Men de som klarar av det, er kommer jag ta emot med öppna armar och älska med hela hjärtat.