En fuktig dimma.

-Att leva med eller utan, det spelar juh fan ingen jävla roll längre.
Nej precis. Det kommer bli kallt ändå, att bara stå där o se på. Jag vet att det är roligt, att man dras med av att vara där. Men du behöver inte. Lev istället. Var du.
Jag vill inte stå här, mitt i skogen, det är kallt, fuktigt, mörkt och ensamt. Det är läskigt. Jag vet juh faktiskt inte vad som finns bakom alla hörn. Jag hör rasslet, det låter som en kedja, av löv. Och jag ser löver, rödgula på marken, vissa smyger sig försiktigt frammåt med vinden. Jag står stadigt kvar. Jag tänker inte lägga mig ikväll. Jag vet att du vill se det som jag ser, jag vet att du vill känna det jag känner, jag vet att du vill höra det jag hör, jag vet att du vill uppleva det jag upplever. Jag vet att du vill veta det jag vet, jag vet att du vill fatta vad jag skriver. Testa då.
Jag hör det, komma sakta, med tunga steg, med tunga andetag och naglar som drar sakta mot betong väggen. Jag ryser, vafan är det här? Jag vänder mig om, men det finns ingenting där, jag vet att det finns där, men jag ser det inte. Jag hör, och känner, jag känner en kall fuktig kyla som tränger sig in på mig. Jag kan inte göra någonting åt det. Och så står jag där igen, i skogen, på knäna och känner på de våta löven, de har blivit våta av dimman som sträcker ut sig över skogen, åkrarna och vägarna. Det är spöklikt. Jag önskar jag förstod var du egentligen försvann? Jag undrar varför du försvann, varför du lämnade mig till det svåraste i mitt liv. Eller finns du fortfarande kvar där bakom någonstans? Jag vill höra dina hjärtslag igen, jag vill se dina mörka ögon, jag vill känna dig, jag vill se dig, jag vill veta att du finns. Men innerst inne vet jag att du är borta, för alltid. Men jag vill inte aceptera, att du lämnat mig åt evigheten helt jävla ensam.