Får inte jag leva lite också?

Att se det såhär får mina andetag att inte andas som de ska. Finns det någon jävla gud så vart i helvette är han? Bara att försöka ta sig igenom dagarna utan att känna den svidande smärtan i bröstet för vajre andetag man tar.
Bara att försöka kontrollera över sig själv, det känns som att jag tappat kontrollen för så länge sedan. Jag mår inte dåligt tycker jag, men egentligen är jag så jävla nere. Jag hatar det här, jag vill göra saker bättre, med skiten kommer bara tillbaka till mig hela tiden. Och det gör mig svag, även om jag inte bryr mig så mycket längre.
Fan skaffa ett liv var det ni sa, tack för all jävla skit ni ständigt ger mig, (haters) ni är precis som jag föranade, det är hemskt att jag hela tiden lider på grund utav er. Jag hatar er så otroligt fruktansvärt mycket hela tiden, för man kan inte älska människor som er, förstå det.
Ett begär efter något jag aldrig kommer få, jag försöker men det verkar inte ens löna sig, därför drömar inte existerar i min värld.
Jag mår illa, snart spyr jag, bara tanken på er får mig att vilja spy. Vafan vill ni? Ni borde veta att jag hatar er, så ni måste hata mig tillbaka minst lika mycket. För annars skulle ni inte vara som ni är mot mig varje jävla dag.
Det är helt jävla fucking okei att skriva av sig vars man vill. Ingen jävel har bett er läsa och lägga sig i. Ni säger att ni bryr er om mitt mående, men jag tror inte riktigt på er, för ni ljuger hela tiden och går bakom min rygg och snackar skit, och ni lyssnar aldrig på vad jag säger. Ni tror att hela jävla livet är et fuckking skämt.
Bara överleva en dag som mig och ni skulle vara ganska jävla död just nu. Jag vet att jag aldrig kommer bli accepterad eller perfekt i era ögon, för jag inte räcker till. Men det spelar ingen jävla roll, jag har människor som älskar mig ändå.
Jag är ett barn och ska inte kunna alla regler. Jag är inte eran beskyddare, man säger inte fula saker om min för att själv få lite skydd, för att ni själv är så jävla dåliga. Ni är idioter som ständigt bryr sig om er själva.
När jag är sjuk eller säger att jag har ont och inte mår bra, säger ni alltid att ni har det värre än mig. Det är inte hur man har det, det är hur man tar det. Hur fan tror du det känns för mig? Får inte jag leva lite också?

Överleva till framtiden och jag stryper mig själv genom nätterna när tårarna börjar rinna, jag mådde bra fram till den här punkten. Allt har stannat och jag vet inte längre vad jag tycker och tänker om något, gått tillbaks så många steg, stannat min egen värld och börjat tänka efter för varje steg jag tar, för varje andetag jag andas, jag andas men bara för tillfället.
Jag börjar tappa förståndet och jag vet inte längre vars jag står, jag står bara i mitten och alla springer förbi mig. Jag vet att allt är mitt fel, att problemen här alltid varit problem, men ni behöver inte påpeka det varenda eviga jävla dag. Jag vet det redan.
Jag är inte lugn längre.
Hatar ni mig, så hatar jag er, så är det bara.