Jag vill klara av att stå upp för mig själv.

Det bästa med detta är att jag kan vara själv nu. Det kan inte ha vart såhär förut, men nu är det så. Jag vet att ni kanske inte tycker jag försöker, but I do.! Jag vet att ni tycker det när ingenting ser ut att förändras. Men det blir hela tiden så jävla mycket bättre, fast det hela tiden blir så himla mycket sämmre hela tiden också. Men jag har allt jag vill ha.
Håll andan sa jag, du slipper kylan, du slipper känna. Du kan dö av att inte andas. Försök inte få mig att ändra mig. Jag vet vad jag vill och behöver, och jag behöver inte stå naken i en iskall kyla. Inte ensam, jag behöver inte se hur mina andetag bildar ånge kring mig när det är kallt. Jag tänker inte ta av mig min skottsäkra väst för eran skull. Jag tänker inte leva för eran skull för att ni ber mig leva åt er, för att ta smärtan de andra dagarna.
Jag har det bästa man kan ha. En helt sjukt underbar och bästa mamman man kan ha, den bästa brodern, den bästa pojkvännen man någonstin kan finna, och jag har världens bästa vänner. Det är omöjligt att finna sånna här människor jag har kring mig. Jag har som sagt det bästa, som ett litet barn tycker när den får en glass med 25 kulor, ser ni det framför er? Lyckan i dennes ögon. Så har jag det jämt, men ändå är allting inte som det ska. Jag kan inte bli ''hel'' igen. Min ruta är krossad, och det kommer inte bli hel, inte ens om man sätter in en ny. Jag kommer inte kunna bli så varm som jag var.
Det hhär blev inte som jag trodde. Jag svor för er att jag aldrig igen skulle falla ihop. Jag lovade att jag aldrig igen skulle låta mig brytas ner. Jag är som glöden när den får vatten över sig. Jag kan kämpa på ett tag, sedan ger jag också upp och dör. Jag kanske har misslyckats, men jag ska inte misslyckas så mycket som jag gjorde nu.
Aldrig igen ska jag vika ner mig på det sättet, att låta vattnet ta mig med strömmen.
Jag vill klara att stå upp för mig själv. Utan hjälp.