Discofittans blogg

Såå vilka här ska på TAIM I höst??
Är så taggad. Alltså på rikligt. Jag kommer dö. Deras nya album är så jävla guld.


Hur som helst. Ligger med feber nu och vill egentligen bara ha någon här som kan krama om mig. Jag har varit singel i snart 5 år because men are shit. Inga problem att få mina sexuella behov tillfredsställda. Däremot är det svårare att få känna trygghet när man behöver det. Ganska tråkigt. Typ ingen One night stand som vill passa på att mysa lite lol.
Vill bara skeda lite sen klarar jag mig några år till haha.

Nej fan, behöver en partner in crime. Men det kommer väl. Lite svårt dock är när man är både vegan och djurrättsaktivist. Killar flyr som om jag vore pesten själv. Jobbigt att få sin moral ifrågasatt såklart. Har inget till övers för människor som äter lik och bidrar till den äckliga och vidriga exploateringen av andra arter så det är rätt lugnt för min del. Hellre ensam än att kyssa någon som precis ätit död.

Ey, where the hot guys at???

Vill knulla, någon frivillig?

Alltså på riktigt. Är helt förstörd av min sexuella frustration. Men åh andra sidan skulle en fin middag inte sitta helt fel ute.

Ändrar min frågeställning-

Någon som vill gå på dejt och sen knulla?

Jag var 14, full, på fest och en kille i samma ålder drog in mig bakom en dörr och låste. En trappa ner till källaren var det enda som jag kunde se. Han försökte kyssa mig. Jag puttade undan honom, låste upp och sprang därifrån.
Det var första gången jag kände mig otrygg.

Jag var 15 när en främmande man kommer fram till mig när jag sitter på en busshållplats vid en motorväg mitt ute i ingenstans. Han berättar om och om igen för mig hur vacker jag är. Och hade jag bara varit lite äldre... Han vandrar fram och tillbaka. Stannade och stirrade på mig och fortsatte sen gå fram och tillbaka. "jag är 35, det blir lite fel då, men tänk om du var lite äldre bara"
Det var en annan gång jag kände mig otrygg.

Jag var 16 när jag följde med min första pojkvän på fest 2,5 timme ifrån mitt hem. Vi var fulla, vi var kära och vi hade inte bråttom med något. Vi var ensamma och lyssnade på musik medans vi höll om varandra. Sen kom hans kompis in, ryckte bort min pojkvän ifrån mig, tryckte ner mig mot golvet och tog på mig över hela kroppen.
Det var ännu en gång jag kände mig otrygg.

Jag var 17 när jag träffade nästa kille. Jag var inte speciellt intresserad men jag sov över en gång. Han fingrade mig fler gånger än jag kunde räkna under den natten. Trots att jag sa nej de två första gångerna. Jag gav upp sen. Han märkte att min kropp njöt men innerst inne var jag livrädd. Vi blev tillsammans och det hände aldrig igen. Att han inte slutade. Men jag tänker på det fortfarande.

Jag var 18. Jag var 19. Jag var 20. Jag var 21. när jag bestämde mig för att bli singel men saknade ganska snabbt uppmärksamheten och kärleken från en partner. Jag ville bara få bli älskad och respekterad.

En kille försökte kyssa mig på första dejten. Jag kände inte att det klickade så jag nekade honom. Han blev arg. Jag bad om ursäkt. Han skjutsade hem mig men låste bildörrarna. Och när vi var framme så försökte han kyssa mig igen och den här gången vågade jag inte säga nej. Jag var ju inlåst. Jag gick sista biten genom skogen med ficklampa och han följde efter med bilen. Jag blev livrädd och släckte ficklampan och la mig platt på marken och väntade tills han åkte iväg. Dagen efter får jag sms om jag vill ses igen. Jag säger nej. Han kallar mig Hora.

En annan killen tog mig mellan benen om och om igen trots att vi var bland folk på första dejten. Han viskade i mitt öra att om jag försökte säga emot så skulle han ställa till med en scen. Jag var tyst. Därefter tvingade han in mig på en offentlig toalett och ville att jag skulle kissa framför honom. Jag ville inte. Tillslut gav han upp. Lättnad. Jag åkte hem med en klump i magen. Han frågar också om jag vill ses igen. Jag säger nej. Han svarar: "Du kommer ångra dig sen när jag tävlar i Eliten och är känd och alla tjejer kommer krypa på knä för att suga min kuk". Jag blev förvånad. På nätet var han feminist och värnade om respekt. I verkligheten var han någon helt annan.

Jag hann träffa några trevliga killar också. Men det klickade aldrig riktigt. Men en dag så började jag prata med någon på nätet. Nej förlåt, på Tinder. Vi matchade. Han fick mitt nummer och vi kunde prata i timmar om saker. Vi verkade ha så mycket gemensamt. Vi träffades, det kändes bra så nästa gång bjöd jag hem honom till mig. Sen våldtog han mig och drog sen från mitt hem utan ett knyst. Det var den längsta natten i mitt liv. Dagen efter undrade han om jag ville ses. Jag sa nej tack. Livrädd att han skulle komma tillbaks. Han visste vart jag bodde. Han vet vart jag bor. Jag hade tumavtryck på halsen i 3 dagar efter och jag kunde knappt svälja för att min hals var så öm. Ytterligare detaljer är väl inte det viktigaste just här.

Jag ville bara hitta någon. Jag ville bara få älska någon som älskar mig.

Jag hittade någon som jag ville satsa på. Så jag berättade att jag ville ta det lite lugnt med sex, och jag förklarade varför. Inga detaljer. Bara var ärlig att jag är lite känslig fortfarande för vissa saker som kan förekomma när två människor ha sex med varandra. Han dumpade mig. Ville inte ha med mig att göra.

Så nu har jag blivit en "feminazi" som "hatar män". Som inte litar på en endaste människa som identifierar sig som man. Jag vill inte att någon rör mig. Jag vill inte åka tunnelbana i rusningstid och känna män stå tryckta emot mig. Jag vet att det är trångt, vi har inget val än att stå packade. Men det ger mig ångest och det känns jobbigt. Jag vill inte att min manliga lärare kommer för nära mig när jag vill ha hjälp med en uppgift. Jag vill inte krama okända män som har gemensamma vänner. Jag vill inte gå själv hem när det är mörkt. Jag vill inte.

Ibland träffar man någon som man faller handlöst för. Hjärtat exploderar av kärlek och man blir helt besatt utav varandra. Man vill vara nära. Att sova i samma säng är för långt bort. Man vill andas samma luft. Ni vet? Så där sjukt jävla kär.
Men ibland är det bara fel tidpunkt i livet.
Ibland blir kärleken inte riktigt besvarad. Eller i alla fall inte så som man föreställt sig. Man är 100% redo och lite till att kasta sig in i den andres liv och ge upp allting annat. Men den andre är inte lika säker. Och man gråter hejdlöst för att det inte finns tid att ses. Och man väljer att bryta upp kontakten för att försöka glömma och gå vidare. För att försöka respektera den andre och låte den andre få andas ut.

Det har snart gått ett år.

Vi hördes innan julen. Jag ville be om ursäkt för mitt beteende. Be på mina bara knän om förlåtelse. Det var kanske inte rätt att ställa sig vid sidan om och blunda. Men hen är inte redo. Hen vill inte.

Det går några månader.

Nu har hen hört av sig. Frågar hur jag mår och hur livet går. Pratar på som om ingenting hänt. Och mitt hjärta slår så fort att jag inte hinner med. Vill inte ha förhoppningar. Det gör så ont.
Men hjälp. Jag är fortfarande kär efter sådan här lång tid. Det pirrar fortfarande i kroppen när hen skriver till mig. Hen måste ju bara vara rätt!

Faan.

Börjat på nytt jobb.
Hade ångest och försökte sjukanmäla mig. Fick inte tag på någon så fick åka till jobbet i alla fall.
Efter mycket om och men så bryter en panikattack ut. Jag gömmer mig i omklädningsrummet. Vågar inte möta mina kollegor med blicken.
Letar upp en chef. Tomt överallt. Jag gick hem.
Grät hela dagen. Ångesten var förjävlig.
Nu blir jag av med jobbet, för jag gick hem utan att säga till någon. Fast jag försökte trots superångest. Men gav upp pga superångest.
Nu har jag ångest för att jag kommer bli arbetslös igen.
Hej vadå psykisk ohälsa accepterat?

Alltså.. Jag vill göra musik. Men jag kan inte spela instrument och min sångröst är tråkig som fan. Men jag tänker, hittar jag någon som kan mixa i datorn och spela instrument, så kan jag göra diverse skrikljud och så PANG - Ett punkskitband där huvudsaken är att låtarna är statements och inte vackert. Bara man känner något.

Sjung med mig, skrik ut din ångest med mig, skriv texter om förtryck och orättvisor. Låt oss flyga upp i himmelen med våra nya vingar ooo KOM IGEN NU

Alltså gårdagen var helt crazy. Var på dejt typ. Fast ändå inte. Men ah jag hängde med en snubbe från tinder och hans polare. Jag hade så jävla kul. Idag har jag så jävla ont i huvudet pga bakis och ena axeln av någon anledning. Kvällen bestod utav jättedildos (prydnad faktiskt haha), karaoke i sunkbar och tacos. Alltså yes.
Jag blev örfilad två gånger också och råkade ramla in i en vägg med huvudet före. Jag fick också en servett med texten "ska vi ligga ikväll?". Och så ströp jag någon också. Jaa. Vilka härliga minnesbilder.
Alltså är det inte en toppenkväll så säg!

Nu sitter jag och pluggar industriella processer och naturvetenskapliga kunskapsområden, kvantfysik, atomer, materia och allt sådant där roligt! :)

Alltså jag får panik. Jag har sån äcklig ångest.
Jag vill ha hen i mina armar nu. Jag vill klösa i min hud och slita av mig håret. Den här längtan gör så ont.
Hen vill ses men kan aldrig ses. Hen jobbar och jobbar och jobbar.
Hen hör aldrig av sig.
Men hen vill ses.
Lol.
Nej hen bara jävlas med mig. Blir galen. Behöver hens värme runt min kropp.
Känner dödslängtan när jag upplever den här ångesten.
Funderar på att vräka ur mig allt på Facebook istället i ett PM och hoppas att hen fattar då varför det är så jävla bråttom att ses haha. Nej men, då kanske hen kan bekräfta på en gång att det inte blir något istället. Så slipper jag gå runt här och hoppas i väntan på att hen ska ha tid att träffa mig.

"Hej! Hur mår du?
Du är så snäll att du backar invandrarna
Jag menar inte att alla e änglar, det finns ju säkert de dåliga. Tackar för du förstår skillnaden och stoppar inte in alla i en grupp"

En för mig okänd människa skrev det här till mig på Facebook. Han är lika gammal som jag och igår skrev någon väldigt racistiska saker i en lokal facebookgrupp. Jag sa emot. För jag tycker inte det är okej. Men många gånger har jag undrat om det ens är värt att tjafsa. Jag förlöjligar mig själv när jag tjafsar med folk på internet. Hur moget!?
Men så får man sådana här meddelanden från människor som ser vad jag skriver, som tar till sig det jag skriver. Jag känner mig bara så jävla glad att i alla fall någon kände i sitt hjärta att jag var på deras sida.

En kille, 21 år gammal från afghanistan som levt ett helvete.

"Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda ? men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!" (Ett utdrag ur Stig Dagermans dikt Flykten Valde Oss"